Artist: Timbuktu
Skiva: Oberoendefram-kallande (Juju/Playground)
Betyg: 3 av 5
Som framgår av titeln är inte detta Timbuktus mest beroendeframkallande platta. Men svänger gör det – emellanåt ordentligt. För om det är någonting som är signifikant för Jason Diakité är det hans sväng och förmåga att tillsammans med Måns Asplund finna det långt bortom rapmusikens traditionella ramar. Troligtvis är det därför han når en publik ingen annan svensk hiphopartist når. Troligtvis är det därför han är Skånes och hela Sveriges hiphopkung.
På ”Oberoendeframkallande” har han som vanligt använt kikare i sin spaning efter en flöjtslinga som sätter sig, rätt gypsydragspel eller de folkmusikstråkar Dungen levererar på ”Lasternas”. Ibland fungerar det riktigt bra, ibland lite sämre.
Timbuktu håller hög klass, även om detta inte är någon av hans bättre skivor.

Medioker rap över barnramsor

Artist: Bunny Rabbit
Skiva: Lovers and crypts
(Voodoo-Eros/Border)
Betyg: 2 av 5
Det är inte Eminem under alias, det är en tjej från Brooklyn som släpigt rappar om pussy och fuck över barnramsor och elektrobeats, och därmed sällar sig till en växande tradition. Problemet är att det inte är så väl utfört. Jag tänker inte uppmana till att gå hem och lyssna på Kool Keith i stället, men åtminstone svenska Mapei. Hon rappar bättre.

Opåhittig och manisk arenarock

Artist: Fu Manchu
Skiva: We must obey (Century Media/EMI)
Betyg: 2 av 5
Fu Manchu känns daterade på sin tionde skiva. Deras kaliforniska stonerrock med botten i 70-talets klassiska heavy metal ska antagligen låta så här för att vara rätt, men känslan blir tyvärr bara arenarock för det tidiga 90-talet. Man önskar att de varit mer påhittiga också vad gäller det maniska upprepandet av refränger, framförda med något slags jobbig pratsång.    

Vansinnigt rolig black metal

Artist: Watain
Skiva: Sworn to the dark (Soundpollution)
Betyg: 4 av 5
Black metal i allmänhet och svenskarna i Watain i synnerhet är den senaste hajpen, enligt all empirisk forskning. Det vore därför synd om de drabbas av en backlash, för det här är vansinnigt roligt att lyssna på. Så roligt, faktiskt, att man är beredd att frivilligt klä av sig naken, bli fastspänd på en stenbänk i en fackelupplyst grotta och doppad i grisblod – om man får ha så här kul under tiden.

Snygg-Erik har gubbrockssjäl

Artist: Erik Segerstedt
Skiva: A different shade (Epic/Sony BMG)
Betyg: 3 av 5
Precis som Darin och Sebastian har ”Snygg-Erik” – i alla fall musikaliskt – tjänat på att komma tvåa i ”Idol”. I stället för hastverket som vinnaren vräker ur sig har han gjort en debut som inte skäms för sig i skivhyllan. Erik visade i ”Idol” att han har en gubbrockssjäl, vilket förklarar varför hans pop låter så mogen. Med växande erfarenhet av livet och kärleken kommer Erik att växa ytterligare om bara han själv vill.