Fakta

Populär tysk italiensk franchisekedja

Undvik

Att föreslå ett besök till en snobbig foodie.

Missa inte

Att man kan få kaninöron på pizzan.

Vegetarisk

Ja. Från Margheritapizza till pastan med tomatsås.

Öppet

Söndag - torsdag: 11.00 - 23.00. Fredag - lördag: 11.00 - 24.00.

Priser

Antipasti: 49 - 119 kronor. Pasta, pizza och risotto: 79 - 149 kronor. Dessert: 15 - 49 kronor.

Vapiano, Götgatan 78 (och fyra andra ställen i Stockholm)

2 av 5

Jag vet inte hur ofta det hänt. Jag har bestämt träff med en vän och när vi diskuterar var vi ska äta säger de ”jag vet ett bra italienskt ställe” och precis när jag får upp mysiga bilder av rutiga dukar, ljus i chiantiflaskor och en jovialisk servitör med marinarafläckar på förklädet så lägger de till:

”Det heter Vapiano, har du varit där?”

Ja, det har jag. Men för de som inte känner till det så är Vapiano en tysk kedja med ungefär 160 restauranger i 35 länder vara fem ligger i Stockholm. Att gå in på en Vapiano är lite som om man av misstag har blivit instängd i en cryokammare och sedan vaknat upp i Düsseldorf år 2098. Vid ingången får man ett kort där allt man äter och dricker blippas in, personalen kallas Vapianister, man står i ordnade köer och beställer från separata stationer för antipasti, pasta, pizza och dryck och i ett akvarium i mitten av rummet står en ensam person och skär till färsk pasta. Ibland känns det som om Will Smith när som helst kan braka igenom taket och börja jaga en robot.

Ja, Vapiano kanske är effektivt och välordnat men det är själva antitesen till ”ett mysigt litet ställe”. Jag skulle snarare beskriva det som den kulinariska motsvarigheten till IKEA.

Så varför verkar annars upplysta Stockholmare vara så förtjusta i det? Och varför är det alltid så lång kö? Det kan ju inte vara maten? Nu serverar de visserligen billig, konsekvent och relativt grundlagad italiensk mat med tysk brytning. Det är inte dåligt, men det är bra mat på samma sätt som IKEA har bra skruvdragare och kastruller. Det funkar, men bara så länge man inte har ett specialintresse, och då bara ett litet tag. Ganska snart skriker kroppen efter mat tillredd med den där speciella lilla ingrediensen: kärlek.

Ett av mina besök råkar dock vara på en fredag eftermiddag och när jag går därifrån ramlar det in mängder av toalettsminkade after workare för ett glas Amarone i baren. För mig är det som att vilja förfesta på Elgiganten, men så tänker jag att kanske har de senaste årens matboom också skapat ett nytt slags utanförskap? Kanske har krogbranschen, samtidigt som den blivit mer tillgänglig, också börjat stänga ute folk som inte har tid och lust att sätta sig in i alla nya koder och kunskaper. Och då representerar Vapiano, tillsammans med vinbarer i ICA-butiker, ett mer tillgängligt, mindre skrämmande sätt att gå ut och äta? Ja, kanske finns det en läxa för krögare att lära av kedjans succé ändå?

Men sen så blippar jag kortet och tänker: ”antagligen inte”.