"Det här är hjärtat" av Bodil Malmsten

I sin första diktsamling på 22 år går Bodil Malmsten rakt på människans längtande, svikna, bultande inre. Anatomiska beskrivningar av hjärtats faktiska funktioner varvas med en okonstlad uppgörelse med sorg och saknad och den känsla av orättvisa som uppstår när en närstående plötsligt tas ifrån en, inte för en stund utan för evigt.

Det är svårt att skriva om "hjärta och smärta" utan klet och förlorad finess, men hos Malmsten är det raka och enkla snarare hennes styrka: det träffar det mjukaste av organ som en örfil och öppnar för känslor som måste få lov att både kännas och formuleras, hur tunga de än är.

Matilda Källén/TT

matilda.kallen@tt.se

"I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv" av Tom Malmquist

Inget för den känsliga, eller den som bara vill mysläsa i jul. "I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv" är nästan outhärdlig läsning. Om Tom och Karin som väntar sitt första barn, om Karins plötsliga sjukdom och det akuta kejsarsnittet, om den tunna, tunna gränsen mellan liv och död.

Sällan har jag läst något som känns så äkta, så här och nu. Här finns inga efterkonstruktioner, inga kloka analyser – bara den rena, råa skräcken över att mista den man älskar när man just har blivit pappa.

Sara Ullberg/TT

sara.ullberg@tt.se

"Resa in i tomheten: En berättelse från Syrien" av Samar Yazbek

I denna personliga rapport från Syriens blödande inre ställs läsaren mitt i det som oftast bara skymtar förbi i media. Under två år reser Samar Yazbek tillbaka till hemlandet, krigets Syrien, för att samla de röster som nästan aldrig hörs: de besvikna rebellerna, de ömmande mammorna, de som vägrar lämna sina hem.

Hon beskriver ett land som attackeras från flera håll och en omvärld som tittar bort medan allt faller samman. Yazbek själv vänder aldrig bort blicken. "Resa in i tomheten" är kanske den viktigaste bok som getts ut på svenska i år.

Matilda Källén/TT

matilda.kallen@tt.se

"Spådomen. En flickas memoarer" av Agneta Pleijel

"Bli fri, skriva, få orgasm." Så formulerar sig det 20-åriga jaget i prologen. Men Agneta Pleijels självbiografiska roman handlar, till skillnad från Knausgårds mångtusensidiga kamp för precis samma sak, inte om målens själva uppfyllelse, utan mer om den skakiga vägen till att överhuvudtaget kunna urskilja dem.

I "Spådomen" går hon för första gången tätt inpå sina egna smärtpunkter och försöker få fatt i den osäkra flicka hon en gång var. Det är känslomässig arkeologi men framför allt enastående läsning om en ung kvinnas väg till frihet.

Erika Josefsson/TT

erika.josefsson@tt.se

"Bli som folk" av Stina Stoor

Årets bästa debutant bjuder på läsning i det lilla formatet. Nio noveller som alla utspelas i den så kallade periferin, i en glesbygd där utanförskap märks ännu tydligare än i en stor stad.

Stina Stoor klurar med språket, skriver med glimten i ögat men är som starkast när hon skriver ur barnets perspektiv. Som när hon skildrar relationen mellan en flicka och hennes koleriske far, eller berättar om barnet som söker efter ett slags surrogatpappa i kompisens familj.

Sara Ullberg/TT

sara.ullberg@tt.se

"Den sårade divan. Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S)" av Karin Johannisson

Karin Johannissons fallstudier av tre "galna" kvinnor är spännande som en kriminalgåta. Deras levnadsöden är kända, men Johannisson sätter dem skickligt i relation till dåtidens syn på psykiatri och normalitet.

Där Nelly Sachs upplevde Beckomberga som sin trygga plats i livet verkade sjukhusmiljön direkt nedbrytande för Sigrid Hjertén.

Av de tre är det Agnes von Krusenstierna som mest lever upp till divaepitetet i bokens titel. Hon är "hysterisk", missbrukar både sex och mediciner, men behåller en beundransvärt stor del av sin integritet och kreativitet på mentalsjukhuset.

Sara Ullberg/TT

sara.ullberg@tt.se

"Den blå klänningen" av Michèle Desbordes

Den från början så rebelliska Camille Claudel levde de 30 sista åren av sitt liv bortglömd på ett mentalsjukhus i södra Frankrike. Modern orkade inte med henne. Älskaren och läraren Auguste Rodin hade Camille Claudel brutit med själv.

Bara brodern, författaren och diplomaten Paul Claudel besöker henne men med många års uppehåll och alltmer tyngd av sitt eget liv. På en poetisk prosa ger Michèle Desbordes denna sent erkända konstnär och skulptör en egen röst och en berättelse så vacker att det gör ont.

Erika Josefsson/TT

erika.josefsson@tt.se

"Mellanblad" av Per Wästberg

"Dygnet runt träffas jag i mina böcker" skriver Per Wästberg. Han har ingen hemsida, inget Twitterkonto och ingen telefonsvarare. Men han läser och skriver som få.

I "Mellanblad" delar han med sig av läsupplevelser och rörande livserfarenheter. Små korta anekdotiska texter övergår i varandra. En ensam grannkvinnas tragik, otaliga resor och några Nobelpristagare fladdrar förbi men sätts in ett språkligt sammanhang. "Mellanblad" är en anspråkslös bok om det stora i att leva.

Erika Josefsson/TT

erika.josefsson@tt.se

"Iggy 4-ever" av Hanna Gustavsson

"Jag vill bidra till fler bilder av tonåringen", sade Hanna Gustavsson till TT tidigare i höst. I sin andra serieroman för unga skildrar hon världen genom 14-åriga Iggys ögon. Men hon visar inte bara på tonåringars olikheter, utan också på ett samhälle där olikheter stakar ut vägen.

Klassamhället och något hela tiden större skiner igenom de vardagligaste av tonårsbestyr: mobiltelefoner som går sönder, men också mammor som inte har råd att köpa nya. Bästisen som skaffar en ny polare, men också riktig ensamhet. Man behöver inte vara 14 för att känna med Iggy.

Matilda Källén/TT

matilda.kallen@tt.se

"Då var allt levande och lustigt – om Clas Bjerkander" av Kerstin Ekman

Clas Bjerkander, fattig bondson på 1700-talet, blev aldrig Linnés upphöjde lärjunge, men det är i honom som Kerstin Ekman ser det goda svaret på den ångestfyllda frågan: vad gör vi med våra liv?

Vem som helst hade kunnat skriva en tråkig bok om denne fram tills nu helt bortglömde botaniker och Västgötapräst, men inte Kerstin Ekman. Hon levandegör både honom och den tid han levde i. Som läsare blir man varse det djupt meningsfulla i att, likt Bjerkander, hängivet sträva vidare.

Erika Josefsson/TT

erika.josefsson@tt.se