Att träffa Lena Philipsson 2011 är som att möta en sober filmstjärna från en svunnen tid. En Greta Garbo-figur. Klädd helt i svart och i stora pilotglasögon glider hon in i den hotellbar på öfre Östermalm där vi bestämt träff. De hemsydda kreationerna är lagda på hyllan och fram träder en mer lågmäld stjärna.
– Jag har utvecklats mycket de senaste tio åren, blivit mer självsäker och avslappnad. Det är en ganska viktig förändring som skett gradvis och som kanske också är rätt naturlig. Allt det här märks på scen, jag vågar ta bort det som inte är jag och håller inte upp någon fasad längre.

I en gul paljettkavaj slog Maria Magdalena Filipsson, som hon egentligen heter, igenom med  ”Kärleken är evig” 1986. Låten, som Per Gessle skrev, hamnade på andra plats i Melodfiestvialen som direktsändes från Cirkus.

Den 29 september är hon tillbaka på samma scen där allt började. Konstnären Ernst Billgren och koreografen Fredrik ”Benke” Rydman har varit med och format showen.
– Jag skickade ut en förfrågan till Ernst eftersom jag ville arbeta med ett nytt namn och med någon som vanligtvis inte brukar synas i den här typen av sammanhang. Han är en idéspruta som ofta kommer med annorlunda idéer.

Ernst Billgren har bland annat varit inblandad i scenografin och med bildspråket i stort, berättar Lena.
– Han kläckte till exempel ur sig att han ville ha med fluortanter, vilket jag nappade på direkt. Han har bidragit med många sådana lite knasiga idéer.
  
Inför höstens föreställning har Cirkus byggts om. Scenen, som delvis är rund, har placerats mitt bland publiken.
– Det ska bli en utmaning att inte stå vid en scenkant. Jag känner mig ganska modig på det sättet och jag är övertygad om att det kommer att påverka föreställningen. Sitter man direkt i knäet på publiken så blir det inte samma distans. Jag vill helt enkelt inte att det ska vara så jäkla prydligt den här gången