Fakta: Suzanne Osten

Suzanne Osten, född 1944, är film- och teaterregissör, dramatiker och författare. Hon har varit anställd som professor i regi vid Dramatiska institutet och utsågs år 2000 till hedersdoktor vid Luunds universitet.

1975 grundande Osten Unga Klara, då som en del av Stockholms stadsteater, och bedrev där en forskande teaterverksamhet med barn och ungas villkor i fokus. Hon var dess konstnärliga ledare fram till 2014.

2014 utsågs Osten till Sveriges första barnfilmsambassadör av Svenska filminstitutet, med fokus på att höja den svenska barnfilmens status.

Osten långfilmsdebuterade med filmen "Mamma" 1982. Därefter har hon bland annat regisserat filmer som "Bröderna Mozart" (1986), "Tala! Det är så mörkt" (1993) och ("Bengbulan" (1996).

Den 8 april går hennes nya film "Flickan, mamman och demonerna" upp på bio.

"Flickan, mamman och demonerna" fick i mars 15-årsgräns av Statens Medieråd, ett beslut som Osten och filmens distributör, filmbolaget Triart Film, överklagade. På tisdagen kom domen från Förvaltningsrätten, som yrkar att filmen får 11-årsgräns.

– Det känns som om förnuftet talar, säger hon.

Suzanne Osten ses som en pionjär inom utvecklingen av teater och film för barn och unga. Men när hon gjorde filmen om den åttaåriga Ti, som lever tillsammans med sin psykiskt sjuka mamma Siri, med barn som tänkt målgrupp, stötte hon på oväntad patrull. Statens medieråd satte i mars en 15-årsgräns på "Flickan, mamman och demonerna", vilket i praktiken gjorde den förbjuden att se för barn på bio.

– Jag blev förvånad, kort sagt. Jag har ändå arbetat med att testa filmen på barn från 7 år och uppåt, och den är skriven och framarbetad under 15 års tid. Men jag underskattade den enorma kraften i tabut psykisk sjukdom, säger Suzanne Osten till TT.

Långlivat projekt

"Flickan, mamman och demonerna" har utvecklats från pjäsen "Flickan, mamman och soporna", som i sin tur bygger på Suzanne Ostens bok med samma titel från 1998. Pjäsen sattes upp på Unga Klara och turnerade internationellt i drygt tio år.

Att utveckla projektet till film är en tanke Suzanne Osten har burit med sig länge. Hon växte själv upp med en mamma som drabbades av schizofreni, och har snuddat vid temat i några av sina tidigare filmer. Hon förklarar att det mesta i den nya filmen bygger på research, men att engagemanget kommer från de egna erfarenheterna.

– Jag kommer ärligt talat inte ihåg särskilt mycket av min barndom. Visst kommer jag ihåg hur mamma grät – det var en väldig upplevelse av maktlöshet. Och att vi spelade kort. Hon hade humor, och det fanns nog ett slags kamratlig jargong mellan oss. Och att den här flickan inte är rädd för mamman, det känner jag igen. Jag var aldrig rädd för min mamma. Jag var mycket bekymrad.

Varför tror du att ämnet psykisk sjukdom väcker så starka känslor hos vuxna?

– Det är det sista tabut vi är rädda för, och det är så skrämmande för vuxna människor. Det är skrämmande för alla som lever med det – för att inte tala om för alla barn som lever instängda med det 24 timmar om dygnet. Det här är bara en film på 90 minuter, med mycket hopp. Det kommer gå bra, säger vi i början. Men det finns ju barn i verkligheten som går under i sådana här miljöer.

Professionellt arbete

Det är inte första gången en av Suzanne Ostens filmer barnförbjuds. 1996 råkade hennes film "Bengbulan" ut för samma öde. Debatten som följde var tuff, och Suzanne Osten berättar att hon då stundvis tvivlade på sig själv. Idag är hon däremot helt övertygad om att det är bra att låta barn komma i kontakt med konst som av vuxna kan uppfattas som jobbig. Men det måste göras professionellt.

– Mitt skyddsfilter är kvalitet. Jag hävdar att jag gör kvalitet. Det är väldigt provocerande, men det jag gör är jäkligt noggrant gjort. Jag arbetar med superprofessionella skådespelare, hantverkare, fotograf. De bästa. Jag kan bara försvara mig så.