X-Men origins: Wolverine
ACTION. Det är som det brukar vara i filmer om mutanter/superhjältar. Det enkla faktum att rollfigurerna är näst intill odödliga får spänningshalten att sjunka som betong. Ändå gör Hugh Jackman – som här inte bara spelar den populäre mutanten James ”Wolverine” Logan för fjärde gången utan också producerar - sitt allra bästa för att fylla actiondängaren ”X-Men origins: Wolverine” med mer djup.
I ”X-Men”-filmerna har Wolverine alltid haft en central roll, men mystiken kring honom är en del av anledningen till hans popularitet. Här serveras Wolverine som middag åt biopubliken: allt vi inte visste att vi ville veta, avslöjas.
Men det görs rätt skickligt. Bara under förtexterna byggs grunden för det filmen ska komma att handla om upp: svek, hämnd, självrannsakan och broderskap. Halvbröderna James Logan och Victor Creed (Liev Schreiber) delar ett mörkt förflutet och rekryteras av majoren William Stryker (Danny Huston) för att verka i en militär specialenhet.
När Logan lämnar gruppen gör han sig till ovän inte bara med Stryker utan också sin mer blodtörstige bror. ”X-Men origins: Wolverine” ser man förstås huvudsakligen för en stunds effektmatad underhållning, men det är rätt skönt att få den i lagom dos (långt under tvåtimmarsgränsen), med bra skådisar och åtminstone lite substans.
/templates/img/global/share-byline-top-green-line.png){kind=small}
/templates/img/global/5-col-line.jpg)
