Fakta: Ola Larsmo

Född: 1957.

Bor: Flogsta, Uppsala

Familj: Hustrun Rita och två vuxna barn.

Sysselsättning: Författare, dramatiker och ordförande i svenska Pen sedan 2009. Skriver både fiktion och dokumentärt.

Romaner i urval: "Himmel och jord må brinna" (1993), "En glänta i skogen" (2004), "Jag vill inte tjäna" (2009), "Förrädare" (2012).

Läser just nu: "Anne Enright, jättebra."

Framtidsplaner: "Inga. Ska fira jul."

Fakta: Swede Hollow

Swede Hollow låg i en ravin nära den stora järnvägsknuten i Saint Paul Minnesota. Svenska emigranter bosatte sig där först. Irländska, italienska, polska och mexikanska kom efter. Som mest bodde cirka 1 000 personer i dalen. Dassen byggdes över floden, Phalen Creek, som var starkt förorenad. Även soporna kastades i floden eller nedför sluttningarna. På 1950-talet förklarade området hälsovådligt. De mexikanska familjer som bodde där då tvingades flytta varpå husen brändes ner. På 1970-talet gjordes dalen om till parkområde med cykelväg.

Staden Northfield i Minnesota iscensätter varje höst Jesse James bankrån som ett vilda västernbygdespel. Den ende som blir skjuten är en svensk morotsförsäljare som inte fattar när folk försöker varna honom för banditerna.

När Ola Larsmo för några år sedan skrev ett reportage i Dagens Nyheter om "de dumma och illaluktande svenskarna i Swede Hollow" blev det en viral klickmagnet men också ett hatobjekt bland svenska rasister.

– En del blir arga, andra nästan lite konstigt lyckliga när de får veta att även svenskar råkat ut för rasistiska fördomar. Men sanningen är väl att det gör alla som befinner sig längst ner, konstaterar Ola Larsmo.

Despotisk förman

Nu har han skrivit en roman. Och där Moberg en gång skildrade emigrantvågens pionjärer på 1850-talet, "de djärvaste som först bröt upp", har Ola Larsmo i stället riktat in sig på en fattig industriarbetarfamilj. Larsmos Gustaf och Anna lämnar Sverige sedan Gustaf slagit ner en despotisk förman på fabriken.

Som de allra flesta svenska emigranter kommer de till Ellis Island kring sekelskiftet. För att inte helt gå under i New Yorks slum reser de vidare till Minnesota, till "Swede Hollow", Sverigedalen i Saint Paul.

Ingen kan beskylla Ola Larsmo för att romantisera deras liv.

– Jag tycker inte att det finns så mycket romantik hos Moberg heller, han var väldigt kärv och gick rakt på verkligheten. Han fick också mycket skit för det när böckerna kom ut. Den tidens konservativa tyckte att han smutskastade de svenska emigranterna.

Ola Larsmos litterära metod är att gräva fram det som fallit i glömska, att gripa tag i ett litet hörn och sedan, via gediget forskningsarbete och inlevelse, dra fram och gestalta okända historier. Tidigare har han skrivit om antisemitismen bland Uppsalastudenter på 1930-talet och om hungerkravallerna i Västervik 1917. "Swede Hollow" snubblade han över under ett besök på American Swedish Institute i Minneapolis. En undangömd fotoutställning visade bilder av en svensk slum han aldrig hade hört talas om.

Han blev stående – länge.

– Om man hittar en sådan här tystnad, något som folk inte ville tala om finns det en spännande berättelse i närheten, då ska man slå på öronen och författarinstinkten. Så var det med den här platsen, alla visste ju att det hade bott fattiga svenskar där.

Egen släktgåta

Ingen vill skriva förlorarnas historia konstaterar Larsmo som under researcharbetet inför romanen också löste en egen släktgåta. Hans morfars bror, skogshuggaren som flyttade till Seattle, söp så småningom ihjäl sig ensam på ett hotellrum.

Gustav och Anna ser han dock inte som några förlorare, trots barn som dör i difteri, trots livet i Sverigedalen där dassen är byggda rakt över ån. De kämpar för att hålla sig rena, för att klara farliga jobb på järnvägen och i textilfabriken.

– Jag ville få fram den fattiges triumf, de här människorna jobbar och sliter ihop till ett liv under väldigt hårda omständigheter, den sortens berättelser är alltid väldigt imponerande, det är ju så livet ser ut för de flesta på den här planeten.

Det är lågmälda segrar?

– De flesta som byggt staden där vi sitter nu har inte fått någon staty.

Lynchning

I synnerhet en historia ligger väldigt nära verkliga händelser. Carl, ett 16-årigt barnbarn till Larsmos Gustaf och Anna, hamnar i Duluth och blir så småningom dömd för delaktighet i en lynchning av tre svarta pojkar. I rättegångsprotokollen läste Larsmo inte bara om Carl utan också om hans bekanta: om Nilsson som höll fast den svarta pojken, om Lundström som lade snaran om hans hals.

– Det är ett hemskt exempel på rasism och det kommer väldigt nära. Carl var förmodligen oskyldig, men han var där och gjorde inget aktivt för att hindra det som skedde. Jag ville skildra den här hemska episoden av den enkla anledningen att det inte bara skulle handla om svenskar som offer.