The xx första album kom till genom att barndomsvännerna Romy Madly Croft och Oliver Sim mejlade låttexter till varandra. De sjöng in dem direkt i datorn och gjorde sitt bästa för att inte väcka sina föräldrar. 

Jamie Smith satt på sitt håll och lade beatsen. Då var de tonåringar, trygga i mörkret bakom sina dataskärmar. Texterna var något intimt, som ett kärleksbrev man bara visar för sin bästa vän. Eller vänner, i det här fallet. Sedan dess har skärmljuset bytts ut mot strålkastare och kärleksbreven blivit offentliga handlingar.

Den svartklädda trion fotograferas motvilligt.

– Man kan säga att vi har acklimatiserat oss. Men jag tror aldrig att vi kommer känna oss bekväma med det, säger Jamie Smith.

Han pratar med små bokstäver och lyfter bara blicken från sina mörka jeansknän ett par gånger under hela intervjun. Utöver sin roll i The xx är han producent och dj under namnet Jamie xx och har bland annat jobbat med artister som Frank Ocean, Adele och Drake. Men det är bara en bisyssla.

– Jag har lärt mig mycket genom att göra musik med främlingar. Det är ganska befriande, för jag bryr mig inte lika mycket. Jag bryr mig om hur det låter, men jag tänker inte på vad de andra tycker hela tiden.

– När det däremot är mina två bästa vänner måste det vara perfekt, alla tre måste älska det.

Sedan debuten 2009 har vännerna tagit ett års paus, flyttat hemifrån och ”levt sina vanliga liv”. 

På nya given ”Coexist” finns spår av klubbnätter, och Jamie Smith glömmer bort sin lågmälda image när han pratar om det primala four-to-the-floor-beatet som präglar den moderna dansmusiken. Hans dansgolvsinfluenser skapar diskussioner i bandet, men inga beslut tas förrän alla är överens.

– En låt gick igenom tio olika versioner. Vi fick spela in den på nytt bara för att ändra tonart så att den skulle låta bättre – eller mer sorgsen, säger han.