Artist: Jenny Wilson
Skiva: Hardships! (Gold Medal/Playground)
Betyg: ••••
Någon forskare borde undersöka varför så många egensinniga kvinnliga artister skriver svensk musikhistoria just nu.
”Det vi har gemensamt är att vi tar en extra omväg för att hitta något nytt”, säger Jenny Wilson i Sonic.
Själv tänker jag på Michel Gondrys ”Be kind rewind” när jag hör ”Hardships!”. Ni vet komedin där Jack Black och Mos Def försöker återskapa filmklassiker som av misstag avmagnetiserats. De kallar det för att ”svenska” filmer. På motsvarande sätt ”svenskar” Jenny Wilson till R & B-musiken. Inte lika taffligt som filmparet, men frigjort och med ett annorlunda perspektiv och med andra slags erfarenheter i botten. Det kräver både respektlöshet och självförtroende.
Jenny Wilson har gott om det när hon bildligen låter Missy Elliott möta poeten Sonja Åkesson, förvandlar Destiny’s Child till tvåbarnsmammor och placerar Nina Simone i Hägersten.
Hade Jenny sjungit på svenska hade jag utnämnt ”Hardships!” till den första riktigt stora svenska R & B-plattan. Nu får jag väl nöja mig med att kalla den för den första riktigt stora ”svenskade” R & B-plattan. Peter Lindholm

Hemtama låtar även hos Sahara

Artist: Sahara Hotnights
Skiva: Sparks (Universal)
Betyg: •••
Det är visst rumsrent att göra coverskivor numer. Åtminstone om man har egna alster i bagaget. Och visst kan jag förstå tjusningen i att själv sjunga sina favoritlåtar, men det är inte alltid så spännande att lyssna på. I flera fall på Sparks är originalen fortfarande bättre, även om de känns hemtama också i Saharaskrud – det hörs att det är musik de brukar lyssna på. Men det låter lite mjäkigt emellanåt. Maria Forsström

Spännande debut – som sticker ut

Artist: Henok Achido
Skiva: Almaz charming child (DLX Entertainment/BAM)
Betyg: •••
Henok är väldigt begåvad, han har ett snyggt flow och sticker ut bland mängden. Beatsen står några av Sveriges bästa beatmakare för vilket säger det mesta. Men texterna behöver jobbas på, de handlar egentligen inte om något annat än hans egen förträff-
lighet. Det är en spännande debut, och han kommer nog snart ha fog för sin kaxighet. Men inte riktigt än. Sara Thorstensson

Hämtat från proggvågen

Artist: Dia Psalma
Skiva: Re voltere (Kabuki/Universal)
Betyg: •••
Comeback-plattan ”Djupa skogen” var en riktigt seg historia som visade Dia Psalma från sin sämsta sida. Uppföljaren, med tyngre produktion och nyfunnen energi, är inte lika lätt att avfärda. ”Far med osanning” låter hämtad från 70-talets proggvåg och är ett lika välkommet som naturligt resultat av bandets förkärlek till folkmusik och hårdrock. Singelspåret ”Kulisser” är en annan titel som höjer helhetsintrycket. Patrik Wirén

Imponerande känsla för hits

Artist: White Lies
Skiva: To lose my life (Polydor/Universal)
Betyg: •••
Det är dystra toner som gäller även 2009. Åtminstone enligt brittiska medier som spår att inhemska White Lies står för årets genombrott.
Bandet låter som en korsning av Joy Division och 80-talssuccéer som Ultravox och Tears For Fears.
Svepande syntmattor, kolsvarta textrader och stora refränger som kräver stora arenor. Ett fram-gångskoncept?
Absolut.
White Lies kompenserar bristande originalitet med en imponerande känsla för storslagna hits. Patrik Wirén