Vi är många som har ett första Tintin-minne. Mitt är från Stadsbibilioteket i Strängnäs där jag sögs in i den spännande ”Kung Ottokars spira” – med sina öststatspirriga miljöer (man fick inte låna hem seriealbum, därför läste jag det på bibblan).

Nu, långt senare, sitter jag på bio och försöker frigöra mig från de magiska albumteckningarna och öppna sinnet för en helt annan Tintin-upplevelse. Tekniken – performance capture – gav oss den gräsliga ”Polar-
expressen”, men också den medryckande Dickensfilmatiseringen ”En julsaga” med Jim Carrey.

Tintin-filmen öppnar lovande. Snygg förtextssekvens med fiffiga filmreferenser följd av en fyndig entré för hjälten. Mystiska typer vill lura av honom en fartygsmodell, gatumiljöerna är fulla av fina detaljer och allt doftar äventyr.

Hergéhumorn är inte heller glömd. Inkompetenta detektivduon Dupond & Dupont har en härligt ultra-korkad scen hemma hos en ficktjuv. Visuellt är det snyggt och imponerande, men paradoxalt nog inte lika fantasieggande som serieteckningarna – trots 3D-teknik, datoranimationens obegränsade möjligheter och spektakulära kameraåkningar. Kanske för att man inte själv bjuds in som medskapare av fantasierna, som när man läser, och inte minst tittar, i albumen.

I stället serveras vi en ”extra-allt”-portion, utan andningshål, i svindlande fart. Det är Steven Spielberg (regi) på Indiana Jones-humör och under filmens andra halva infinner sig, i alla fall hos mig, en viss mättnad på all denna bombastiska action.

En längtan efter lite dynamik, något som bryter av och skapar spänning mellan fajter och pang-pang. Men ”Pirates of the caribbean”-fansen blir säkert nöjda och trots att Tintin tills nu varit okänd för amerikanarna lär det här vara början på ännu en lång, hollywoodsk franchisesaga.