Dia Psalmas semester råkade bli tio år lång. Nu är punkrockarna utvilade och redo för skivsläpp och turnéliv.

Efter flera hundra spelningar om året behövde Dia Psalma vara lediga ett år. Det gick tio. Återföreningen gick segt, trots mycket snack killarna emellan.
– Många i bandet är bra på att skjuta upp saker, säger Micke ”Ulke” Johansson, 41, sångare i Dia Psalma.

Tre i bandet har fått barn. Ulke har, som han själv uttrycker det, ”lyckats klara sig från det”. I stället har han arbetat med att packa glass, och gjorde inte någon större spelning på tio år.
– Ibland har det gått ett år utan att jag har hållit i en gitarr. Det här blir som en nystart, säger han, som tycker att det är tack vare Ztikkans målmedvetenhet som bandet är på banan igen.
Ulke tror att nya skivan kommer att tas emot bra. Och dåligt.
– Vi låter inte riktigt som förut. Folk har väl förväntningar att låtarna ska vara som våra gamla hitlåtar. Men nu är det inte så mycket folkmusik längre, säger han, och menar att den nya musiken är hårdare än radiohittarna på succéskivan ”Gryningstid” från 1994.

Men de nya låtarna är fortfarande inspirerade av orättvisor från tv-nyheterna och det sjungs på svenska.
– I början var jag så jävla dålig på engelska. Det blev mest pinsamt. Och när man har engelska texter tänker man inte på innebörden utan på att orden ska vara snygga.
Hur ser scenen ut för er musik?
– Skaplig. En ny våg med sådan här musik är på gång. Många är missnöjda med nya regeringen och då blir det protester från alla möjliga håll. Det kan hända att vi ligger rätt i tiden än en gång.