Artist: Moneybrother
Skiva: Real control (Hacka Skivindustri/Universal)

Vi har hört dem till leda. Jämförelserna. Men inte i dag. Inte här. I stället konstaterar jag att Anders Wedins fjärde album som Moneybrother spretar ordentligt mycket mer än tidigare skivor. Och precis så vill han ha det.

De tre producenterna tilläts nämligen inte lyssna på varandras låtar under arbetets gång. Föga förvånande är det två av dem som utmärker sig. Björn Yttling och Jari Haapalainen. Exempel:

I förstasingeln och inledande ”Born under a bad sign” (Yttling) har Moneybrother funnit sin spegelbild i en discokula. ”Young faithful love” (Haapalainen) får självaste Sinatra att le i himlen. Och avslutande balladen ”Showdown” (Haapalainen) med dess Hammondorgel och stråkar har så mycket soul att den redan hittat till samma himmel.

Det här är Moneybrothers blandband till folket. Men blandband älskas alltid mest av dem som satt ihop dem.

Förvaltar Håkans arv väl

Artist: Skansros
Skiva: Skansros (Luxury/Border)

Sverige har fått en ny textförfattare av rang. Felix Andersson. Felix spelar i ett band från Göteborg. Skansros.
En snygg popsextett som förvaltar det Hellströmska arvet utan avkall på egenhet. Berättelserna. Utan avkall på egna känslor. Rädsla. Sorg. Det här är en skiva om livet. Jag gillar livet.

Roligt för dem, inte för mig

Artist: Sweptaways
Skiva: Sweptaways show (Hybris/Border)

Sångröst är inte det viktigaste med media­brudkören Swep­taways. Inte heller spännande körarrangemang. Nej, det viktigaste är att ha roligt och klä ut sig till olika frukter. Vilket visserligen är ganska charmigt, för frukt är gott och visst verkar både de och deras prominenta gäster ha kul med hits från förr, men faktum är att det inte alltid räcker med att höra andra ha roligt för att ha det själv.

Von Bondies tar steget fullt ut

Artist: The Von Bondies
Skiva: Love, hate and then there’s you (Fierce Panda/Border)

Redan på ”Pawn shoppe heart” började Detroitbandet så smått smyga in popmelodier i sin garagerock. Den här gången har gruppen tagit steget fullt ut och ägnar sig huvudsakligen åt powerpop av klassiskt snitt.

Framförandet är inte helt olikt de tidigare plattorna, men låtskrivandet har finputsats rejält.

Frenetiska gitarrer och Jason Stollsteimers bluesbeklädda röst möter snabbhäftande melodier som tål att upprepas.