Fakta: Kulturell appropriering

Kulturell appropriering enligt Wikipedias definition: "när någon för egen vinning lägger beslag på en kultur och gör den till sin, men utan det djup och med avsaknad av de negativa och problematiska aspekter som är förenade med ursprunget".

Debattens rötter sträcker sig till 1800-talet då svarta avbildades som rena karikatyrer med så kallade "black faces".

Nyligen uppmärksammade exempel: JK Rowling kritiserades för att ha använt en myt från Navajobefolkningen i USA, om människor som kan förvandla sig till djur.

Författaren Chris Cleave ifrågasattes för att ha skrivit från en nigeriansk tonårstjejs perspektiv.

Börje Salming fick kritik för att som en hyllning till Sitting Bull ha iklätt sig hans kläder, i kalendern "Årets kvinnor & män 2015". Även Pharrell Williams har kritiserats för att ha burit en fjäderbonad från ursprungsbefolkningen i USA.

Tomas Ledin fick kritik när han deltog i antirasistkampanjen "Jag är Jason", efter Jason Diakités tal i riksdagen mot rasism.

Beyoncé och Coldplay anklagades också nyligen för kulturell appropriering, efter att hon klädde ut sig till Bollywood-stjärna i musikvideon "Hymn for the weekend".

En svensk arbetarklasskvinna börjar vandra i medborgarrättskämpen Angela Davis fotspår. Berättelsen i Anneli Jordahls nya roman "Som hundarna i Lafayette Park" var inte självklar ens för henne själv. För när annekterar en författare andra människors historia, frågade hon sig. Som en språngbräda in i debatten inledde hon boken med ett citat av författaren Toni Morrisson, om hur svarta skildras i litteraturen av icke-svarta.

– Jag tänkte: vad är det största brottet, att göra afroamerikaners historia till min eller att vara helt okunnig om den? säger hon.

Omdebatterat begrepp

I takt med att postkolonial teori har vunnit akademisk mark uppmärksammar allt fler stereotypa representationer, i musikvideor, berättelser och böcker. Men numera ser många också en risk att debatten slår över i ren essentialism, och cementerar redan förutbestämda identiteter.

Kan Majgull Axelsson till exempel skriva om Miriam utan att vara rom, undrade Lotta Lundberg nyligen syrligt i en krönika i Svenska Dagbladet. Där kritiserar hon också det tyska bemötandet av hennes roman "Skynda, kom och se". Man ansåg det "tveksamt om jag som svensk ska lägga mig i tyskt 30-tal, som kvinna befatta mig med (männens) politik, som vit kan ha en svart huvudperson och med normallängd över huvud taget får skriva om kortväxta".

Förenklad debatt

Även författaren Lionel Shriver vände sig nyligen mot begreppet under en litteraturfestival i Brisbane, med orden: "Att försöka förflytta den personliga erfarenhetens gränser är en skönlitterär författares jobb".

Det är dock ett förenklat bemötande av kritiken, menar litteraturvetaren Judith Kiros.

– Vem skulle inte hålla med om det citatet? Men Lionel Shriver fick kritik för att hon skildrade folk fördomsfullt, inte hade gjort research och att det blev klyschigt och stereotypt. I stället för att ta kritiken om att hon misslyckats svarar hon med ett stort uttalande om att konsten är fri, säger hon.

Okunnighet värre

I Anneli Jordahls roman dör den 60-åriga kvinnans man i en arbetsplatsolycka. Via Svarta Pantrarna hittar huvudpersonen orden för känslan av hur lite svenska arbetares kroppar är värda.

– Men jag hade nog tvekat inför att skriva om Angela Davis. Det är en erfarenhet som skulle vara svår för mig att göra trovärdig, säger Anneli Jordahl.

Hennes grundprincip är ändå att författare ska kunna gå in i huvudet på vem som helst. Annars hade hon exempelvis inte kunnat skriva om överklasskvinnan Ellen Key, vilket vissa inte heller tyckte att hon skulle.

Poängen är att de flesta ibland blir beskrivna stereotypt i fiktionen. Vissa har dock mindre utrymme för att hävda det. Där ser Anneli Jordahl att identitetspolitiken har en viktig folkbildande roll. Men den kan också bli exkluderande.

– Det är en generations- och klassfråga. Det kan vara svårt att förstå begrepp som rasifierad och intersektionalitet.

Hätsk stämning

Bäst blir det om man kan diskutera eventuella stereotyper och gemensamt ta isär fördomar, tycker Anneli Jordahl. Samtidigt hindras samtalet av det allt mer polariserade debattklimatet.

– Diskussionen skulle kunna vara givande men det uppmuntras inte medialt eller socialt, säger också Judith Kiros.

Viljan att diskutera räcker inte heller alltid. En av författarna som intervjuats inför den här artikeln ber i sista sekund om att slippa vara med: de flesta reaktioner hen mött har visserligen varit positiva, medan andra har varit snudd på hatiska. Boken bygger på dokumentärt material, men författaren har själv inte samma erfarenheter som de skildrade. Vem har då tolkningsföreträde?

– Jag upplever att tonläget är väldigt uppskruvat. Jag tycker att det är viktigt att samtala och tror att normkritik är nödvändigt. Det behövs fler perspektiv i debatten. Jag är inte rädd för samtalet men det jobbiga är när det blir så hätskt.