Det var rena turen att svenskarna i TV 4:s dokumentärserie ”Freds­styrkan” överlevde. Det säger Mats Danielsson, översten vars arbete i Afghanistan man kunnat följa i rutan under vintern.

Han är en oväntad ”dokustjärna”, en känslosam kille som har lätt för att gråta och bejakar sina kvinnliga sidor. En mjukismilitär, vars nästa stora uppdrag består i att vara pappaledig.
– Jag har inte gjort det här för att bli en dokusåpastjärna. Min önskan är att serien ska visa den nya försvarsmakten.

Varför sökte du dig till Afghanistan med en nyfödd hemma?
– Jag kände att om jag ska stå inför mina yngre kolleger och berätta hur viktigt det är med internationella insatser måste jag själv delta. Det är en trovärdighetsfråga.
En man som ”bejakar sina kvinnliga sidor” är inte riktigt vad man förknippar ­officers­yrket med?
– Nej, haha. Men jag är nog en känslomänniska – och det är mycket känslor i den här missionen. Det är mycket misär, ibland har man nära till tårarna. Jag är oerhört känslosam, särskilt när det handlar om barn.

Är de här ­egenskaper­na en merit för en soldat?
– Jag har aldrig haft några problem med att vara en känslomänniska i mitt jobb – och jag har gått den långa vägen. Från furir och sergeant på plutonofficersstadiet. Att kunna visa empati och förståelse är viktigt.

Är du så mot dina soldater?
– Njae, mot mina soldater försöker jag vara … väldigt rättvis och hård, men samtidigt månar jag mycket om den. Min största farhåga var att det skulle hända någonting så jag skulle få gå på en begravning och förklara hur fan det kunde bli som det blev. Nu när vi kommit hem kan jag bara säga att vi hade en fruktansvärd tur. Vi kunde ha haft 15–20 döda med oss.

Vad var det värsta ni råkade ut för?
– Vi råkade ut för fyra IED-attacker (improvised explosive devices). När de spränger en bomb eller skjuter en sprängladdning så är det tur om man överlever.

Var du rädd?
– Nä, men det är en speciell, konstig känsla man får när man inser att man rullat förbi en sprängladdning som inte small.