Det regnar i East Village. Min Ralph Lauren Purple-kostym är våt rakt igenom till den underliggande Ralph Lauren Purple-skjortan. Mina två tofsar på vänstra loafern ligger utslagna på lädertungan. Jag tror, men är inte helt säker, att den ena tofsen har avlidit. Jag är illa däran. Sådana är förutsättningarna när jag stiger in på Momofuku Ko i New York, David Changs hippa minikedjas kronjuvel, och skakar hand med David i egen person. Restaurangen har tolv platser. Det är svårare att få bord här än att hitta kulturdelen i SvD. Enligt New Yorker har Michelle Obama nekats i dörren ett par veckor tidigare då hon saknade reservation. Här upplever jag en avsmakningsmeny som kommer att bli en milstolpe i mitt gastronomiska liv.

Jag har nu, i Göteborg av alla ställen, upplevt liknande skönhet. Och händelserna, restaurangerna, ska visa sig ha flera beröringspunkter. Jag pratar om Frida Ronges nya restaurang Vrå på Hotel Post.

Frida har en bakgrund på den fantastiska restaurangen Råkultur, Esperantos lillasyster, i Stockholm som förändrade sushibegreppet i Sverige och som även har en Momofuku-hyllning på menyn. Och nu har Frida Ronge och hennes autentiska kunskaper och känsla för råvaror, smaker och kombinationer lyft det begreppet i Göteborg från att enkom handla om skräplunch-sushi och Kalle Anka-asiater till att skapa den enda asiaten i Göteborg värd namnet. Där Momofuku blandar koreanskt med amerikansk matkultur gör Frida detsamma med Japan och Sverige. Att njuta av hennes tiorätters avsmakningsmeny är som ett inre spa. Harmonin är fullständig. Från den första teceremonin till sista risrätten. Däremellan njuter jag av sashimi från Nordatlantens iskalla hav (råvaror långt bättre än Sjömagasinets ojämna inköp), havskräfta med miso och senap, färsk pilgrimsmussla i japansk dressing (presenterad som på Fäviken!), hälleflundra i yuzu-smör och halstrad biff med tryffel och ponzu. Bara för att nämna några hållplatser på denna ljuvliga resa.

Det ironiska är att den skäligen enkla konceptrestaurangen på hotellets andra våning anses vara huvudrestaurang och ges all uppbackning samtidigt som den största stjärnan Vrå är förpassad till ett litet hörn i botten av huset. Jag, som den fullblodscyniker jag är, ser naturligtvis detta som en fantastisk metafor för hur världen ser ut i stort. Och det är bara en av anledningarna till att jag så ovillkorligen älskar Vrå.