När Barack Obama valdes till USA:s president förra året röstade 129 miljoner amerikaner. När EU valde sin första president förra veckan röstade 27 européer.

I USA är det folket som har makten och som i primärval även utser de kandidater partierna för fram. I EU ligger makten hos de 27 regeringscheferna, som fattar beslut under en sluten middag med Fredrik Reinfeldt. Dessutom skapades presidentposten av ett fördrag som nästan ingen befolkning har fått rösta om. Tre av de som fick röstade nej.

Nu har EU-presidenten, belgaren Herman Van Rompuy, inte en bråkdel av den makt som USA:s president har, men jämförelsen är ändå generande. Medan amerikanerna hårdgranskar sina kandidater i flera år, för att se vad de egentligen står för och hur de fungerar under press, dyker okända EU-kandidater upp till desserten.

Så fick vi nu en kristdemokratisk president som alltid kräver mer EU-regleringar, och vars erfarenhet av storpolitiska intriger inskränker sig till att han har grälat med holländarna om hur floden Schelde ska muddras.

Baronessan Catherine Ashton blev samtidigt EU:s nya utrikesminister. Hon har aldrig blivit folkvald till någon position och har ringa erfarenhet av utrikespolitik. Hennes vänner sägs vara överrumplade av utnämningen.

Regeringarna kvoterade fram sin president och utrikesminister. Det skulle vara en person från ett stort land och en från ett litet, en från höger och en från vänster, en man och en kvinna. Att det skulle vara kompetenta personer som världen lyssnar på var inte prioriterat.

Tvärtom. Många sa öppet att de ville ha andraplansfigurer utan utstrålning, så att ingen skugga skulle falla över deras egna stora egon. Van Rompuy och Ashton ska bara sköta talarlistan. "De är inte mer än trädgårdstomtar", som en brittisk regeringskälla konstaterade.

Vi har missat chansen att utse starka representanter som kan föra fram Europas idéer om mänskliga rättigheter och demokrati globalt. Med tanke på vad valet av dem säger om vår syn på demokrati var det nog lika bra det.

+ Vilken tur att vi inte gav några miljarder till Koenigsegg innan de smet från SAAB.

– Vanvård av svenska grisar. Hur mycket tål den naiva svenska köttnationalismen?