Fakta: 90-talets skolreformer

1991 kommunaliserades svensk skola och kommunerna tog över ansvaret från staten. Ambitionen var att decentralisera och avreglera.

I mitten av 90-talet infördes nya läro- och kursplaner. De innehöll inte några direktiv om vad undervisningen skulle innehålla eller hur den skulle gå till, utan fokuserade på mål och resultat.

I en utredning från skolverket, gjord 2003, konstateras att det skett ett skifte från fokus på kunskapsförmedlande till att lägga fokus på skolans värdegrund.

1992 infördes friskolereformen, som innebar att andra än kommunen får driva skola och samma villkor gäller. Friskolorna blev således berättigade till samma skolpeng som kommunala skolor.

Källa: Skolinspektionen, Skolverket och Ekonomifakta

Det tidiga 90-talets idéer om skolan präglades av tanken att elevens egen lust och motivation skulle vara ledande, snarare än lärarens berättande. En idé som lever kvar och nu måste granskas, menar Per Kornhall, oberoende expert i skolfrågor.

– Jag sitter ju inte i lunchrummen på pedagogiska institutioner, men mitt intryck är att de yngre pedagogerna ifrågasätter det här, men att 90-talet fortfarande ligger som en våt filt över pedagogiken i Sverige, säger han.

Elever drabbas

Enligt Per Kornhall har tankesättet bakbundit lärare som besitter stora ämneskunskaper och vissa elevgrupper har lämnats utanför.

– Man la över så mycket ansvar på eleverna och det funkar ibland, men verkligen inte för alla. Har man med sig drivkraft – språket, matematiken, koderna, då kan det fungera. Men de elever som verkligen behövde en engagerande, berättande, ledande lärare, fick inte alltid det.

I en debattartikel i Dagens Nyheter kritiserar pedagogikprofessorn Jonas Linderoth bland annat statens offentliga utredning "Skola för bildning" från 1992, som han menar bidragit till att lärarnas status underminerats.

Ulf P Lundgren, seniorprofessor emeritus vid Uppsala universitet och ordförande för Läroplanskommittén som gav ut "Skola för bildning, anser inte att pedagogiken är skyldig till nuvarande lärarkris.

Politisk styrning

– Tvärtom. Vad vi gjorde då var att precisera kursplaner, inte vad lärarna skulle göra i klassrummet. Det som däremot hände var att vi gick igenom en finansiell kris och kommunerna kunde inte satsa pengar på uppföljning och utvärdering som var tänkt. Sen började politikerna lägga sig i vad lärarna skulle göra, säger han.

– Om jag skulle använda en förklaring till det som hänt skulle jag säga att under 90-talets slut och 2000-talets början har man ökat lärarnas administrativa uppdrag och ökat den politiska kontrollen av skolan, det gör hela systemet osäkert. På 90-talet skulle man hålla sig borta från vad skolan gjorde, fortsätter han.

Skepticism i kåren

Åsa Fahlén är ordförande för Lärarnas riksförbund och jobbade som gymnasielärare från 1997 fram till förra terminen. Hon anser att 90-talets pedagogik gjort skada, men att det börjar ändras.

– Jag tycker att det sker en positiv utveckling. I styrdokumenten pratar man om undervisning igen, det gjorde man inte för bara ett par år sedan och det var jättekonstigt, säger hon.

Enligt Åsa Fahlén har både svaga elever och läraryrkets status tagit skada av att lärarna haft en mer undanskymd roll. Hon menar även att det finns ett missnöje med pedagogikforskningen inom lärarkåren.

– Det finns en skepticism gentemot den pedagogiska forskningen som bedrivs på lärosätena på ett ganska isolerat sätt. Lärare med lång erfarenhet som jobbar ute i skolorna, anser att deras erfarenheter lyfts fram alldeles för sällan, säger hon.