En av dem såg bara meningslöshet – allt skulle ändå ta slut, alla människor och ting var förutbestämda att en dag gå sönder och försvinna. En annan hade en stark känsla att han var tvungen att antingen fly eller bekämpa samhället runt omkring honom. De blev båda medlemmar i den japanska sekten Aum Shinrikyo, som 1995 blev känd över hela världen när några av medlemmarna spred giftig gas i Tokyos tunnelbana och dödade tolv personer och skadade över 5 000.
Det som förvånade den japanske författaren Harukai Murakami när han intervjuade medlemmar i sekten var inte deras förvridna bild av verkligheten eller deras totala uppslutning kring idéer som närmast kan betraktas som ”fascistiska” – nej, det var deras ”vanlighet”.
Aum Shinrikyo bestod av en blandning av naiva sökare och hårt arbetande yrkesmänniskor som tröttnat på karriärhetsen. Den gemensamma nämnaren var en känsla av identitetslöshet, frustration och förvirring. Där fanns också tron på att självmordsattacker var en väg till andlig rening och ett utrotande av ”det onda” i samhället.

Det är ingen slump att en sekt som Aum Shinrikyo uppstod just i Japan, menar den brittiske historikern Anatol Lieven: Efter det förkrossande nederlaget i andra världskriget konstruerade den japanska eliten en ny, modern stat, men under ytan överlevde många av de gamla auktoritära och patriarkaliska mönsterna.
I det här glappet mellan det gamla och moderna fanns plötsligt ett utrymme för någon som kunde ge de förvirrade och besvikna enkla svar på svåra frågor.
Journalisten Göran Rosenberg drar en parallell till Saudiarabien, i dag en av de världsledande staterna när det gäller exporten av terrorister och terrorism: Inom loppet av en generation har landet gått från nomadiserande självhushåll till intensiv konsumtion. Sociala och kulturella mönster som existerat i århundraden har rubbats några årtionden.
Traditionella auktoriteter (pappan, prästen/mullan, staten, partiet) tappar makten. Gamla normer bryter samman. Individen tvingas plötsligt göra sina egna val.
De flesta människor klarar detta bra, eller åtminstone hjälpligt. Andra drabbas av oro och ångest. Några bestämmer sig för att slå tillbaka.

Professor Eckhard Jesse, som studerat tyska nynazister, talar om ”moderniseringsförlorarna”; de som av olika anledningar inte orkar, kan eller vill följa med i utvecklingen. Sådana människor blir en utmärkt bas för exempelvis islamistiska extremister. Men ett liknande väpnat motstånd kan uppstå överallt där människor känner sig kuvade och/eller förvirrade av snabba sociala och ekonomiska omvälvningar.
Harukai Murakami understryker att kampen mot de hatiska moderniseringsförlorarna inte är en kamp mellan nationer, religioner eller folkgrupper: ”Det är ett krig mellan oss som lever med ett öppet sinne och en beredskap att hantera tillvarons ofullständighet, och de som valt att dra sig tillbaka i enkla, slutna tankebanor.”