När jag möter andra åttiotalister med big dreams är det ofta en liten ”defekt” jag fastnar vid. De ska erövra världen, leva på sina passioner, vinna stora entreprenörspriset …
Men någon annan ska fixa biffen och lönen. Jag har en vän som på riktigt trodde att facket var något man automatiskt blev medlem i när man fick jobb. Och att det var gratis.
Jag hatar att löneförhandla men gör det, numera riktigt bra. Mina skills är lika lite gratis som vuxenlivets alla bittra kostnader. För trots att jag och mina föräldrar haft en ganska seg navelsträng mellan oss har det aldrig funnits i min världsbild att låta dem avgöra mitt värde i ett lönekontrakt. Vi ska absolut nyttja äldres förhandlings­rockärms­ess men själva förhandlandet gör man själv. Är vi överens? Vi torkar stjärten alldeles själva i fortsättningen? Bra.