För några dagar sedan intervjuade jag en oerhört klok tv-kvinna som sa att hon saknar småbarnsåren så ini bängen: "Visst var det jobbigt ibland. Men det var så roligt också! Man lever så intensivt hela tiden."

Precis sådär känner jag just nu: Det kommer aldrig att bli mer intensivt än så här. Med tre barn i helt olika åldrar: en 18-månaders halvbebis, en snart fyraåring som fortfarande befinner sig till hälften i en fantasivärld där allting kan hända - och så en sexåring som har börjat i förskoleklass och kommer hem och kan prata både engelska och kinesiska och lär sig räkna och skriva och som är så lycklig och trött att man bara vill bädda ner honom när han kommer hem.

Det är en sådan enorm ynnest att få åka med på deras resor i början av livet. Och ja, jag vet att jag också kommer att sakna den här tiden så ini bängen om några år.

Men ibland undrar jag om jag är den enda feministen som fattar hur viktiga de här första åren är. För när barnmorskan och psykoterapeuten Louise Hallin säger att hon tycker att det är helknasigt att sexmånaders bebisar ska börja på dagis, att mödrar i dag separerar vanvettigt tidigt ifrån sina barn, då rasar Nalin Pekgul, Gudrun Schyman och hela Feministsverige mot henne och tycker att det är en skam att hon får vara med i tv 2009.

Samma morgon ser jag en mamma med sin snuviga son på väg till dagis. Han gråter och klänger sig fast vid hennes ben. Han vill absolut inte vara på dagis den här dagen, han vill vara hemma.
"Men Kalle, du vet ju att mamma och pappa måste jobba och tjäna pengar. Annars kan vi inte åka till Thailand i vinter."

Vi lever i en konstig tid där alla föräldrar säger att de inte har råd att vara med sina barn. Samtidigt överkonsumerar vi bilar, kläder, teknikprylar, utlandsresor och lägenheter för miljoner.
"Om man kan ta ett banklån för att köpa en båt, kan man väl ta ett banklån för att vara hemma med sina barn?", säger Louise Hallin.

Jag är ingen stor fan av att människor skuldsätter sig. Men i princip tycker jag att Louise har rätt. Vad är egentligen viktigast? Thailandsresan, båten – eller barnet?