Dhaka är en av världens mest förorenade städer – och slumområdet Kamrangirchar strax utanför stadsgränsen har länge fungerat som 14-miljonerstadens soptipp.
I dag lever många av de fattigaste familjerna i Kamrangirchar av att samla och sortera skräp som de säljer till någon av de otaliga små industrier som finns i området. Människorna bor mitt på arbetsplatsen – i plåtskjul som slagits upp på pålar i sophavet.
Stanken är obeskrivlig när Metro besöker ett område i västra Kamrangirchar, där både vuxna och barn är
i full gång med att samla och sortera plast och papper ur soporna.
Avfallet ligger i tjocka lager och ett skikt av sopor väller ut över ett vattendrag med svart, bubblande vatten.
Det gungar under fötterna på två pojkar i 10-12-årsåldern som barfota ger sig ut på det flytande lagret av sopor.
– De samlar papper, som föräldrarna pressar ihop i balar och säljer, förklarar Tarek Ahmed, Läkare utan gränsers sambandsman och Metros guide i Kamrangirchar.
Andra samlar plast som småfabrikerna kan smälta ner för att göra till exempel flasklock, leksaker eller burkar.
Varje dag flyttar 2 000 människor från Bangladeshs fattiga landsort in till Dhaka i förhoppningen att hitta jobb och tjäna pengar. Många av dem hamnar i något av de flera tusen slumområden som växt upp i den hastigt svällande storstaden.
De vuxna blir, i bästa fall, anställda på någon fabrik eller kör rickshaw, men lönerna är mycket låga. I många familjer måste både mannen och kvinnan arbeta för att pengarna ska räcka till mat och husrum. Under tiden tar äldre syskon, ofta storasystern, hand om de minsta barnen. I många familjer deltar pojkarna i familjens försörjning från 10-12 års ålder.
HJÄLP OSS RÄDDA LIV
FÖDD I TID – MEN VÄGER BARA 1,6 KILO
KÄMPAR FÖR LIVET – VARJE DAG
De är 12 år – men arbetar
Barnarbete är mycket vanligt i Bangladesh, och det gäller i ännu högre grad i slumområdet Kamrangirchar utanför Dhaka. Där, vid Burigangafloden, besöker Metro en liten, primitiv ballongfabrik.
Pojkar i 12-årsåldern, vars kläder och hy täcks av ett rödaktigt damm, sorterar ballonger och ställer dem på tork vid floden. Inne i fabriken ser vi fler barn som arbetar. När vi vill tala med fabrikens ägare blir vi utkörda och förbjudna att ta bilder.
– Det är inte tillåtet att använda barn under 14 år som arbetskraft, och det vet alla.
Men i praktiken sker det överallt, berättar Tarek Ahmed från Läkare utan gränser.
En konsekvens av barnarbetet är att många barn inte går i skolan överhuvudtaget.
Av dem som gör det slutar de flesta efter ”primary school”, vilket betyder att de går fem år i skolan.
Efter det är skolan inte längre avgiftsfri för pojkar.
Flyttbara kliniker räddar liv
Bland Dhakas fattigaste i Kamrangirchar har Läkare utan gränser öppnat två kliniker som ger gratis vård åt framförallt barn under fem och gravida och ammande kvinnor. För att effektivare nå ut till befolkningen används mobila ”feeding centers”, som kommer ut till de olika stadsdelarna en gång i veckan. Denna söndag finns den mobila kliniken i en källarlokal i områdets södra del.
15 månader gamla Nirob – namnet betyder ”tyst” – lider av undernäring och har fått standardbehandlingen med så kallade Plumpy nuts, en näringsrik jordnötskräm. Efter en månad med tre påsar Plumpy nuts om dagen har pojken barnet gått upp cirka ett kilo, till 7,3 kilo.
– Han mår mycket bättre nu, säger mamman, Sahafiaul Islam, den lokalanställda sjuksköterskan, bekräftar det.
– Det här blir sista behandlingen, säger han.
Shafia, som han kallas, har arbetat med Läkare utan gränser sedan klinikerna öppnades i februari 2010.
Innan dessa jobbade han i två år på ett privat sjukhus i Dhaka. Där behandlade han vuxna patienter, och framförallt – patienter med pengar.
– Det var för dem som hade råd. De flesta patienterna här är fattiga. Om inte vården varit gratis här så hade de flesta inte kommit hit.
/templates/img/global/share-byline-top-green-line.png){kind=small}
/templates/img/global/5-col-line.jpg)
