Cecilia Gyllenhammars förra bok ”En spricka i kristallen” slog ner som en
splitterbomb i överklassen – och också i hennes egen familj.
Hon gjorde upp med familjen, pappa Pehr G Gyllenhammar och mamma Christina, och klippte därmed också de viktiga blodsbanden.
Det var det värt, tycker Cecilia Gyllenhammar, aktuell med uppföljaren ”Stäpplöperskan”, om Suss som brutit sig loss från sin överklassbakgrund.
– Bra skrivande kan inte ta hänsyn. Bra skrivande upprör familjen. Konsten måste stå fri. Behagligt skrivande är trams och småborgerlighet, säger hon.
Cecilia Gyllenhammar menar att texter i sig inte sårar, ”vare sig Anna Wahlgren eller Pehr G Gyllenhammar”.
– Det är de debatter, de skriverier som handlar om hur vi läser texten, som ägnar sig åt sådana eventuella känslor.
Men mest ilsk är författaren över hur olika kvinnor och män i författarvärlden behandlas i media.
– Männen går fria, förutom Björn Ranelid, men han har ju mobbats för läppglans och brun utan sol. Vad är det vi gör när vi förtalar vissa och höjer upp andra?
Cecilia Gyllenhammar tar exemplet Kerstin Thorvall, feministikonen som blev så kritiserad.
– Jag blir heligt förbannad å Kerstin Thorvalls vägnar, när jag ser den hov-
samma upphöjdhet som Knausgårds arbeten får. Det är han värd, men varför
bara han och inte hon?
Det är inte rätt, det är
männens marker och där går det helt fria från det geggande kvinnors arbeten
utsätts för.
































