Fakta: Från Bryssel till Paris

Terrordåden i Paris den 13 november 2015 tros ha planerats av Abdelhamid Abaaoud, en 28-årig belgisk medborgare, vars far invandrat från Marocko på 1970-talet. Abaaoud växte upp i Brysselkommunen Molenbeek, stred med terrorrörelsen IS i Syrien under 2013 och deltog själv i attacken i Paris. Polisen spårade honom till Paris-förorten Saint-Denis där han dödades under en polisräd den 16 november, tillsammans med ytterligare en belgisk gärningsman med marockanska rötter, 25-årige Chakib Akrouh.

I dåden deltog även två av Abaaouds barndomsvänner, bröderna Brahim och Saleh Abdeslam, som var födda i Bryssel, men franska medborgare sedan deras föräldrar tidigare bott i Algeriet. 31-årige Brahim sprängde ihjäl sig själv i Paris, medan Saleh greps i Bryssel den 18 mars 2016.

Fyra dagar senare gick ytterligare en grupp terrorister, med tydlig koppling till Abaaouds grupp, till attack i Bryssel, där 32 personer dödades på Zaventem-flygplatsen och tunnelbanestationen Maelbeek.

Ytterligare minst en av gärningsmännen i Paris, 20-årige Bilal Hadfi, har tidigare bott i Belgien. Övriga gärningsmän var tre franska medborgare, uppvuxna i Paris och Strasbourg, samt två ännu oidentifierade, som utpekats som irakier.

Fakta: Molenbeek

Molenbeek är en av 19 kommuner som utgör huvudstadsregionen Bryssel. I praktiken uppfattas den mer som en stadsdel och ligger alldeles väster om centrala Bryssel, med en blandad bebyggelse av både höghus och mindre bostadshus. Kommunen har totalt 96 000 invånare och leds politiskt av borgmästare Françoise Schepmans från liberala MR, i koalition med kristdemokrater och miljöpartister.

Kommunen har ända sedan 1800-talet varit ett arbetar- och inflyttningsområde. Först kom fransmän och valloner, senare italienare, marockaner och folk från Mellanöstern.

Molenbeek var i många år mest känt för sitt fotbollslag, med fem belgiska ligatitlar under namnet Daring Club (senast 1937) och en som RWD Molenbeek (1975).

Blomsterkvastarna sitter ännu kvar vid Bataclan-teatern i centrala Paris. Genom entrén bärs nya bänkar in, inför lördagens stora minneskonsert med Sting. De anställda har redan sedan länge fått nog av uppmärksamheten.

– Inga bilder! fräser en kvinna i personalen.

För ett år sedan var här blod och splitter och polisavspärrningar.

– Ta-ta-ta, lät det. Folk trodde att det var något slags smällare, berättade paret Alexandre och Nicole efter att ha upplevt terrordåden den 13 november på alltför nära håll.

Förövare från Belgien

Paris var i chock. Och chocken spred sig norrut, när förövarnas spår snabbt ledde polisen mot den slitna Bryssel-kommunen Molenbeek.

– Det var som en elektrisk stöt, berättar borgmästaren Françoise Schepmans om de första dygnen efter terrordåden:

– Medierna var ganska aggressiva, inte minst de franska. Och det gällde att få in den lokala polisen tillsammans med den federala som utförde alla tillslag mot de misstänkta. Och att försöka lugna befolkningen.

Schepmans tar emot i sitt lilla kommunhus. Utanför råder full marknadskommers på torget. Det syns tydligt att kommunen i dag domineras av invånare med rötterna i Nordafrika och Mellanöstern.

Molenbeek har alltid tillhört Bryssels fattiga baksida.

– Det här har alltid varit en arbetarkommun, som de senaste 25 åren samlat på sig allt fler problem. Det här är själva frontlinjen för de utmaningar som moderna städer står inför, säger Schepmans.

Poliser och misstro

Terrordåden har förändrat allt, både positivt och negativt. Lokala och federala myndigheter har tvingats ta tag i stadigt eftersatta problem.

Antalet poliser som spanar efter radikaliserade har fyrdubblats. Föreningar, caféer och källarmoskéer som ansetts kopplade till extremism och terrorhot har stängts igen. En stor genomgång av vem som verkligen bor var pågår för fullt.

Samtidigt finns en jäsande myndighetsmisstro bland många, inte minst de unga, som anser sig dömda och utpekade på förhand.

– Den största utmaningen här är att utbilda de unga. Många saknar en yrkesutbildning, konstaterar Schepmans.

Skolproblem

Borgmästaren är själv uppvuxen i Molenbeek och håller inte alls med om den bild som spridits av kommunen som ett livsfarligt radikaliserat ghetto:

– Jag har aldrig haft några problem att bo här och inte mina barn heller.

Men så lägger hon ändå till en sak – en av de mest centrala för hela situationen.

– Det enda jag inte har gjort är att låta mina barn gå i skola här. Nivån här är inte alls bra, konstaterar borgmästaren, som därför dragit igång ett projekt för att grunda två helt nya högstadieskolor, ända från grunden.

Om det räcker återstår att se. Françoise Schepmans har många utmaningar kvar.

– Jag är inte optimistisk. Men det gäller att alltid försöka vara positiv, säger borgmästaren i Molenbeek.