Det kan verka som en uråldrig sed att kvinnan ska ta mannens efternamn men så är det inte. I alla fall inte i Sverige

– Det här med att kvinnan ska ta mannens namn är en ung tradition, säger Katharina Leibring, förste forskningsarkivarie på Namnarkivet i Uppsala. 

På 1800-talet hade de flesta inte ens efternamn i vanlig bemärkelse utan du kallades för Andersson eller Andersdotter om din pappa hette Anders. Även när fler skaffade fasta efternamn var det inte alls säkert att kvinnan tog mannens namn när de gifte sig. 

Seden att ta mannens namn kommer de övre lagren i samhället och tog sig undan för undan ner genom samhällsskikten. 

– Allt eftersom blev det allt vanligare att man kallades ”fru Berglund” efter sin make. 

1901 kom en förordning om att alla måste ha ett efternamn. Om du då hette Per och var son till en Bengt så blev efternamnet Bengtsson, och dina barn och dina barn fick heta Bengtsson och inte Persson. 

► LÄS MER: Therese heter Cool i efternamn – på riktigt

Från 1983 är det fritt fram att behålla sina eget namn eller att ta antingen mannen eller kvinnans namn vid giftermål. Men traditionen med att behålla mannens namn är stark – även om den inte är särskilt gammal – och när lagen infördes var det bara ett av femtio par som valde kvinnans namn. I dag är det vart tionde par som väljer kvinnans namn medan drygt sex av tio väljer mannens. 

När Marcus Fransson och Erika Björnsund från Jönköping gifte sig blev hennes namn bådas – trots att Marcus hade smeknamnet ”Frasse” bland sina kompisar.

– Jag har ett ganska ovanligt namn som min farfar tog. Han tyckte det var kul men det det var inte helt självklart för det var en stor grej att byta, berättar Erika Björnsund för Metro.

Däremot tycker hon inte att deras val styrdes av vem som var man och vem som var kvinna i förhållandet.

– Det var aldrig någon tvekan om det var okej för jag var tjej och han kille.

När mannen väljer kvinnans efternamn handlar det oftast just om att hon har ett mer ovanligt namn än mannen, berättar Katharina Leibring. Om namnen är ”likvärdiga” blir det oftast inte så.

– Om en heter Andersson och en Pettersson så är det mannens namn som vinner.

Ett tredje alternativ som blivit dubbelt så vanligt sedan 1983 är att paret väljer ett helt nytt namn. Då blir det ofta fantasifulla kreationer, eftersom du inte får ta ett namn som en släkt redan bär.

– Det är mycket vinter och alver, säger Katharina Leibring.

Hon tror att det är ett tecken på kvinnans mer jämställda ställning att kvinnan inte lika självklart tar sin mans namn. Det hänger också ihop med trenden att kvinnor inte vill bli kallade för söner.

I och med att mannens namn blev hela familjens försvann också nästan det gamla skicket att kvinnan kallades ”-dotter” efter sin far. 

– En liten trend är att fler kvinnor tar dotternamn nu, säger Katharina Leibring.

► LÄS MER: Elin Ylvasdotter ville inte ha ett mansnamn – blev hotad på nätet