Någon står i ett annat rum och pratar med dig. Du blir irriterad, för du hör inte ordentligt och kommenterar i stilen “kom till mig om du vill säga något!” Känns det igen? Vi tog en snack med Torun Lindholm, professor i psykologi och Francisco De Lacerda, professor i fonetik, om varför.

Francisco De Lacerda, professor i fonetik, Stockholms universitet.

Francisco De Lacerda, professor i fonetik, Stockholms universitet.

Pressbild

Foto:

– Att se ansiktsuttryck och kunna peka på saker är emotionella tillägg som liknar det man gör med emojis i dag – det är den sorts information man behöver för att förstå hur någonting ska tolkas och i verkligheten ges det via ansiktsuttryck och kroppshållning, säger Francisco De Lacerda.

– Ser man inte den som pratar kan man gå miste om en massa information. Kroppsspråket en väldigt viktig del av det vi säger för att man ska tolka det vi säger, säger Torun Lindholm.

Lyssnar man bättre om man ser personen?

– Det beror på syftet med lyssnandet. Är det att vara empatisk, om man lyssnar på någon som är lite ledsen eller upprörd, är det otroligt viktigt att få de här icke-verbala signalerna om man ska kunna ha en bra konversation, säger Torun Lindholm.

►LÄS MER: Så säger du "Hej" på 37 olika språk

Enligt Francisco De Lacerda kan behovet att se personen vi lyssnar på till och med vara viktigt för att ens veta vad som sägs.

Torun Lindholm, professor i psykologi, Stockholms universitet.

Torun Lindholm, professor i psykologi, Stockholms universitet.

Pressbild

Foto:

– När man pratar med varandra är det evolutionärt relevant att man ser ansiktsuttryck och munrörelser som hjälp till att tydliggöra vad det är för ord man säger. Om man säger exempelvis “babab” som kan förväxlas med “papap” kan man se att det inte kunde vara det första ljudet eftersom du ser munrörelsen.

Ögonkontakt är ju svårt för många, hur viktigt är det?

– Just ögonkontakt är väldigt avgörande i många situationer för hur man tolkar personen man pratar med. Undviker vi att titta på en person signalerar det att vi inte är intresserade. Samtidigt kan för mycket ögonkontakt framstå som obehagligt eller till och med hotfullt. Det är som ett socialt samspel med många subtila signaler, säger Torun Lindholm.

Det samspelet är svårt för de som inte kan läsa av social koder, påminner Francisco De Lacerda.

– Om man till exempel har Aspberger har man svårt att tolka det som sägs mellan raderna och då spelar det ingen roll om man är i samma rum eller inte. Där kan det vara så att du säger ”kan du öppna fönstret?” och pekar på det så säger och får bara svaret ”Ja, det kan jag”. Det är finessen med språket – man ska tolka vad som sägs mellan raderna – men det kan inte alltid alla, det får man inte glömma.

►LÄS MER: DEBATT: Fyra råd till föräldrar med autistiska barn

undantaget
Inte alltid bäst att de den som pratar

Torun Lindholm har gjort studier om hur bra man kan bedöma om ett vittne minns fel eller inte - och då är att se personen som pratar inte det bästa.

– När vi pratar med någon ansikte mot anikte verkar vi ha en tendens att kunna sila bort hur mycket man hummar och tar pauser. Om man däremot ser en utskrift där alla de här små sakerna finns med blir det mycket mer tydligt för oss att se att "här verkar det vara svårt för personen att minnas", säger hon.