Tjugofyra år ung med en någorlunda stabil karriär inser jag att den är allt annat än stabil. Syotanten på gymnasiet pratade om att vi kunde bli vad vi ville och 2004 var jag nybakad gymnasiestudent med en ultraoptimistisk framtidstro.

Ungdomsarbetslösheten fortsätter öka. Vi är som flipperspelsbollar som studsar runt i vuxenvärldens finrum men närsom kan falla. Tvingas börja om på noll. Skyddsnätet existerar inte. Plugga? Mina vänner som läst högskola eller universitet står utan jobb. Och CSN stalkar dem.

2004 trodde jag på det syon sagt. I dag sover jag dåligt och drömmer om arbetslöshet som kommer leda till ohälsa som kommer leda till kronisk ångest och kanske rentav sjukskrivning. Rapport efter rapport visar vad jobbkrisen gör med oss unga. Den golvar oss. Samtidigt som det äldre gardet inte är sena med att kalla oss allt från lata till bortskämda.

Jag frågar en släkting. Han tog studenten på sjuttiotalet. "Alla kunde få jobb". Det kanske låter glorifierat, men många vittnar om en svunnen tid då unga kunde knata in på krog eller affär och få provjobba. I dag kräver liknande arbetsgivare allt från personlighetstest till läkarintyg. Som om man skulle upp i rymden med Fuglesang.

Det ger ångest att bara tänka på att det krävs lika mycket överspelad entusiasm för att sälja cigg och bulle på Pressbyrån som att fixa det där drömjobbet. Varför ska man då ens söka det förstnämnda? Lika svårt att få men tio gånger mindre utvecklande och sämre pröjs...  Och därför råder det inflation av media/kändiskåta nittonåringar som vill ta över världen. Precis som jag, för fem år sedan.

Var vi nyvuxna än vänder oss står det en käck jobbcoach och "peppar". Jag vill inte ha ditt jävla pepp! Jag vill ha anställningstrygghet och ny regering som skapar fler arbetstillfällen för unga. Och jag inser i skrivandets stund att "skitjobben" stärker en. Hade jag inte haft det där städjobbet, telemarketingknäcket eller reklamutdelandet hade jag varit outhärdlig.

Men i dag är tiderna som sagt tuffare och backlashen blir att alla siktar högt direkt. Ingen vill byta stimulans mot verklighetens bistra hemtjänströvtorkar-livserfarenhet. Inte jag heller.