De fattigaste patienterna i Kamrangirchar får, utöver behandling, även mathjälp av Läkare utan gränser. I kön för uthämtning av veckoransonen av ris, linser och olja träffar vi Taslima, som är undernärd och har svårt att klara av amningen av sitt nyfödda barn.

Hon blir överlycklig när Metros reporter och Jenny Söderberg, svensk sjuksköterska och medicinskt ansvarig för Läkare utan gränsers projekt i Bangladesh, ber att få följa med och se hennes hem.
– Jag är så glad att se någon i mitt hus, säger hon.
En skakig färd genom ett gytter av gränder för oss till hennes hus – ett skjul av korrugerad plåt. Vår ankomst väcker stort intresse, och som genom ett trollslag dyker barn från hela grannskapet upp för att hälsa.
 
I skjulet bor Taslima med maken, fem barn och hennes gamla mamma. En familj på åtta personer – i ett rum på uppskattningsvis 12 kvadratmeter. En stor säng är den enda möbeln.
 
Trettiofemåriga Taslima kom till Läkare utan gränsers klinik i juli. Hon var höggravid – men också gravt undernärd. Nu får hon regelbundet Plumpy nuts, en energirik jordnötspasta med högt näringsvärde. Det är standardbehandlingen för undernärda barn, men ges även till vuxna vid behov.
 
Samtidigt får hela familjen hjälp med mat från Läkare utan gränser.
Jenny frågar hur det minsta barnet mår.
– Bra, svarar Taslima.
– Inshallah (”om Gud vill”, reds anm), säger hennes gamla mamma.
Hur gammal mamman är får vi inte reda på – hon vet det inte själv.
 
Familjen flyttade till Kamrangirchar för tio år sedan från själva Dhaka. 
– Det var för dyrt att bo där. Vi hade inte råd, säger Taslima.
Maken lagar skor, och är den enda som tjänar pengar i familjen. 
– Han sitter på gatan. Om du har en trasig sandal så kan han laga den. En vanlig dag tjänar han omkring 100 taka, säger hon.
Det motsvarar 10 kronor.
Taslimas syster, som bor intill, flikar in:
– Ibland räcker det till mat, vissa dagar har de ingen mat alls.
 
Tre av barnen går i ”primary school”. För flickor är skolan kostnadsfri till klass 8, för pojkar till klass 5 – skillnaden beror på myndigheternas ambition att höja kvinnors utbildningsnivå. Den äldste pojken är tolv år och går snart ut femte klass. Om han ska studera vidare måste han börja på en privat skola, som kostar pengar.
– Jag vill att barnen ska gå i skolan, bli utbildade och få ett bättre liv än jag har. Men jag vet inte om vi har råd, säger Taslima.