Du är inte så ensam som du tror, säger prästen Olle Carlsson. Han får det att låta så enkelt. Att varje människa är unik, att vi är älskade precis för dem vi är, med alla våra fel och brister.

När han säger det blir det inga floskler. För han bottnar verkligen i det han säger. Hans liv har inte varit någon särskilt vacker historia. Han har själv varit alkoholist, han har svikit sina barn. Det fanns jular när han klappade ihop och låg full och skrämde dem han älskade mest. Men han har rest sig och skapat inget mindre än ett mirakel: En öppen och levande kyrka. Med flera hundra frivilliga, som får känna att de behövs.

Det är ingen slump att han har predikat i Sveriges populäraste kyrka i drygt tio år. Varje vecka fyller han Allhelgonakyrkan till sista bänkrad. I hans kyrka är alla välkomna, hemlösa, missbrukare, kriminella, musiker, journalister och helt vanliga människor.
Alla längtar efter en gemenskap, säger han.

Men på många håll i Svenska kyrkan är inte alla välkomna. Olle Carlsson har fått mycket intern kritik för att ”fel människor”, har sökt sig till hans kyrka.
Vad är det för något, fel människor? frågar jag.
Vanliga människor, säger han. Människor från fel församling. Människor med trasiga själar. Tvivlande människor.

Han rycker på axlarna. Han förstår det inte riktigt själv.
För honom är kyrkans främsta uppgift att vara en mötesplats. Olle Carlsson säger att i en tid när shoppinggalleriorna har blivit våra heliga tempel och där vårt behov av tillhörighet och kärlek fylls på med prylar, så behövs mötesplatser fria från konsumtion. Platser dit vi kan komma och bara vara.

Många av oss går omkring och känner oss som ”bluffar”, enligt Olle.  Vi försöker upprätthålla en sorts mask som vi gömmer oss bakom. En mask med bling-bling, choser och statusprylar. Men allt det där hindrar oss att bygga nära relationer.
Känslan av ensamhet som många känner, inte minst runt jul, handlar till stor del om att inte känna sig behövd. Att behöva någon anses närmast vara fult. I vår tid ska ensam vara stark.  Men innerst inne känner vi oss alla ensamma ibland. Den känslan blir lättare att hantera om vi delar den med varandra, säger Olle.
Han får det att låta så enkelt.