Redan första dagen i skolan blev jag stämplad som ett problem. Ett yvigt, vimsigt, babbligt och ifrågasättande problem. När jag tog studenten med i stort sett bara IG:n och MVG:n(men ändå ofullständigt betyg) i handen kom den stora bitterheten över skolans oförmåga att hjälpa de med speciella behov. Tolv års skolgång hade knäckt min självkänsla. Tolv års skolgång hade gjort mig oinspirerad och opeppad till att ta all den kunskap jag fått(eller ja, försökt att få) och använda till något vettigt. En damp-unge är ju liksom alltid en damp-unge. Eller hur fröken?
 
Man måste börja utbilda varenda lärare i hur barn med speciella behov bör behandlas, hur man får dem att känna sig som något mer än bara ett enda stort misslyckande. Idag tycks resurser läggas på för mycket flummiga projekt som mest ser bra ut på pappret("Kolla, våra elever har minsann genomgått en världskulturkurs!") och för lite på det primära, det självklara. I svenska skolan, världens bäästa skola stöps än idag kidsen i precis samma form, det finns inga utrymmen värda namnet för de som inte passar i den. Lärarna suckar och skyller uppåt, alla skyller på någon annan, är ju lättast så.

Jag och min brorsa var "problembarnen" som alltid kände oss understimulerade, som aldrig fattade varför inga vuxna i skolan fattade vad vi behövde för att fungera. Jag kokar inuti när jag idag inser att de korkade (förlåt, okunniga) s.k pedagogerna antog att ett bokstavsbarn var ett ointelligent barn. Jag kunde ju för bövelen både läsa, skriva och uttrycka mig öververbalt när jag klev in i skolkorridorerna för första gången, bättre än de flesta i min ålder. Kokar ännu mer när jag idag jobbar med barn och unga och inser att det inte hänt särskilt mycket på den fronten sen dess. Jag får trösta smarta, drivna men alltför missförstådda och nedvärderade ungar, just såsom som några av mina vikarier tröstade mig.

Dessa barn, "OBS-barnen" blir dessutom mer ofta än sällan utsatta för grov mobbning (eller så mobbar de) Är man annorlunda så är man ett lätt offer, så har det alltid varit. Är man dessutom annorlunda på det viset att man är överbegåvad (och därför oftast sjukligt rastlös) inom vissa ämnen är man ett ännu mer passande offer.

+ Rektor Bengt på Blommensbergsskolan där jag vickar, bryr sig om kidsen på riktigt.

- Mina gamla lärare som nu kommer fram på stan fjäskar, det kunde ni ha gjort 97.