Europas kejsarinna styr med järnhand

Tysklands förbundskansler Angela Merkel bryr sig sällan om andra regeringschefers råd eller marknadens åsikter. I ett Europa i kris är hon oberörd i sin tro på att medlemsländerna inte får spendera mer än de har. Utrikespolitiska institutets EU-journalist skriver i Metro om kvinnan som kan kasta kontinenten in i en ännu större kris – eller göra oss stabilare än någonsin.

Eurokrisen har gett oss en kejsarinna av Europa: Angela Merkel.

Hon regerar med fast hand, oberörd av andra regeringschefers goda råd. Men märkligast av allt – hon vägrar att bry sig om vad marknaden tycker. Antingen kastar hon därigenom in oss alla i en ännu värre kris – eller så väntar helgongloria för att hon räddat oss från monstret ”marknaden”.

De flockas i Berlin numera, premiärministrarna och presidenterna, för att tala om för Tysklands förbundskansler hur hon borde göra. Alla är eniga i sina råd till Merkel: hon måste mata marknaderna med mer pengar för att få lugn.

Tyskland är det enda land i Europa som är tillräckligt stort och rikt för att på så sätt få stopp på den akuta krisen.

Skuldsatta länder måste få mer pengar för att få i gång tillväxten, bankerna behöver dem för att kunna låna ut pengar igen och näringslivet för att börja anställa.

Men Merkel säger nej. Inga tyska skattebetalares pengar ska lösa ut länder som satt sig i skuld. Och marknaderna rasar, finansmarknaden stormar och valutakurserna dansar runt.

Låna dem pengar, bygg en stor räddningsfond för de skulddrabbade länderna, säger alla till Merkel. Eller låt Europeiska centralbanken trycka mer pengar.

Merkel är oberörd. Att lösa ut den som skuldsatt sig vore att uppmuntra ett dåligt beteende, säger hon. I stället dikterar hon en pakt för övriga euroländer där det i korthet står: ”Inget land får spendera pengar det inte har.”

Samtliga euroländer plus åtta länder utanför euron skrev i måndags under pakten.

Här får Merkel Europas alla socialdemokrater emot sig.

Åtstramningar drabbar vanliga människor hårdast. Offentliganställda förlorar jobben och bidragen skärs ner. Låt den privata sektorn ta en del av förlusterna, säger Merkel, och meddelar därefter bankerna att de måste avstå från minst hälften av sina krav. Det får marknaderna att rasa än mer.

Men att lugna marknaderna intresserar inte Merkel:

– Det här kommer ta tid, varnar hon. Detta är ett maraton.

Vem i marknadsaktörernas tidevarv har hört talas om att låta saker få ta tid?

Om Merkel har fel bidrar hon till att förvärra Europas och världens ekonomiska läge för många år framåt. Men om hon har rätt kommer Europa efter några års tufft sparande att vara rikare och stabilare än någonsin.

Eurozonen & Europapakten

Eurozonen:

Euron infördes i tolv EU-länder 2002.
Inträde i zonen kräver låg inflation, stabil valuta, ett budgetunderskott som inte överskrider 3 procent av BNP och en offentlig skuld på högst 60 procent av BNP.
I dag har 17 länder euron som valuta, sju EU-länder har ännu inte kvalificerat sig och tre har beslutat att ha kvar sin valuta.

Europapakten:

Europakten är ett bindande avtal om att de länder som har euron som valuta bara kan ha mycket små underskott i sin offentliga budget samt måste ha statsskulden under kontroll.
Länder som inte har euron som valuta kan ansluta sig utan att införa euron, utan att tvingas följa budgetreglerna eller kunna bötfällas. De kan delta vid minst ett eurotoppmöte per år.
Alla euroländer och EU-länder har beslutat att ingå i pakten, utom Storbritannien och Tjeckien.