Mae Liz Orrego Wennick var 16 år när familjen flydde till Sverige sedan föräldrarna hamnat i onåd hos Kubas regim. Hon beskriver uppväxten och tiden som elev på militärgymnasiet som begränsande – inte bara tankemässigt utan även i vardagslivet. Vännerna som är kvar i Kuba vittnar om att inte mycket har förändrats sedan dess, trots den utlovade liberaliseringen, säger hon.

– De berättar att de försöker ta sig fram för dagen, och att de lägger mycket energi på praktiska vardagsfrågor som att transportera sig, kunna äta och köpa kläder. Sedan är man väldigt trött på systemet, och har bara väntat på att Fidel skulle dö och att någonting ska hända.

Känner hopp

Mae Liz Orrego Wennick är medlem i Liberalerna, jobbar som politisk sakkunnig för den spanska delegationen i EU-parlamentet i Bryssel, och har länge varit engagerad i Kubafrågan. Hon tror att den yngre brodern Raúl Castro kommer att få det svårt att bevara systemet.

– Han är inte lika stark, han är inte en ikon eller en person som har inspirerat. Han är bara en medföljare, säger Mae Liz Orrego Wennick.

– Det blir konstigt att glädjas över någons död, men samtidigt kan man inte låta bli att känna något slags hopp, för Fidel Castro var frontfiguren för systemet. I mitt huvud finns det ingen mening med att upprätthålla ett system som baseras på hans figur, nu när han är död, säger hon.

Spelade baket

Författaren och poeten René Vázquez Díaz, 64, har en annan åsikt. I dag sörjer han Fidel Castro.

– I Västvärlden svartmålar man honom, men i tredje världen kommer han bli ihågkommen som en segerrik förebild. Det var Kubas självständighet gentemot USA och de fattigas bästa som var hans besatthet.Det var det som han försvarade in i det sista, säger han.

Díaz är uppvuxen i Kuba, men sedan julen 1974 bor han i Sverige. Han har flera personliga minnen av Castro, bland annat från sin skoltid.

– Jag var i 17-årsåldern och Castro kom till min internatskola ibland på nätterna för att spela basket, eftersom han ville gå ner i vikt. Han förlorade också. Han var verkligen en tävlingsmänniska och han blev arg på eleverna som vann, men som var beredda att dö för honom i nästa ögonblick.

Är omtumlad

Carlos Manuel Estefanía flydde från Kuba 1993. I dag är han bosatt i Stockholm där han ger ut tidskriften Cuba Nuestra. Han säger att han känner sig omtumlad efter beskedet om Castros död.

– Jag fattar inte riktigt att det är på riktigt, fastän han var gammal och sjuk. Jag trodde aldrig att regeringen skulle informera så snabbt, säger han och tillägger:

– Men jag kan inte vara glad när en person dör. Det tillhör inte min filosofi.

Carlos Manuel Estefanía tror inte att Castros död kommer få någon större betydelse för Kuba, och menar att Castros roll har varit liten under de senaste åren.

– De nya kontakterna med USA och liberaliseringarna av ekonomin var ett tecken på att han inte hade så mycket makt. Diktaturen finns kvar, säger han.