Artist: Marilyn Manson
Skiva: The high end of low (Interscope/Universal)

På ”Eat me, drink me” visade Manson upp en ny och aningen mer sårbar sida. Nu, med bollplanket Twiggy tillbaka i besättningen, är det istället den effektsökande deathdisco-stjärnan som återvänt. Varningsklockorna började ringa redan med smakprovet ”Arma-Goddamn-Motherfuckin'-Geddon”, singelspåret som närmast känns som en parodi.

Ett rejält magplask från en artist som uppenbarligen befinner sig i en återvändsgränd.
Dessvärre känns även stora delar av fullängdaren som förutsägbara upprepningar, ett tafatt försök att ge publiken vad den vill ha. Manson gör sitt bästa för att leva upp till bilden av sig själv som provokatör men utmanar vare sig textmässigt eller musikaliskt.

”The high end of low” innehåller ett par starka spår, som inledande ”Devour”, men framför allt är det här en feg platta från en artist som borde våga mer.

En ljusstrimma

Artist: Deportees
Skiva: Under the pavement – the beach (Virgin/EMI)

Solen håller på att gå upp medan jag skriver det här. En ljusstrimma ligger över skärmen. Och en annan i cd-spelaren. För Deportees norrlandssoul är en strimma av ljus, och starka känslor dolda av en förrädisk sprödhet. De är också tindrande melodier och kärleksfulla balladkörer och snart kommer de att vagga mig till sömns och jag svär på att jag kommer att drömma något vackert.

Igyss bästa på år och dar

Artist: Iggy Pop
Skiva: Préliminaires (Virgin/EMI)

Att Iggy Pop är en bokmal är känt sedan länge. Men det är först nu han kommer ut som sådan på skiva.

Inspirerad av Michel Houellebecqs utopiska roman ”Refug” förvandlar sig punkens gudfader till en bluesig "Nightclubbing"-crooner och pratsjunger på franska som Serge Gainsbourg. Personlighetsförändringen rymmer även New Orleansjazz och bossanova.

På köpet har han gjort sin bästa skiva på år och dag.

Vackert – men tråkigt

Artist: Eros Ramazzotti
Skiva: Ale e radici (Sony BMG)

Still going strong är ett uttryck som skulle kunna användas när det gäller Italiens stolthet Eros Ramazzotti. Hans förra skiva blev 2008 års näst mest sålda i Sverige och den här lär bli en lika stor succé.

Men trots att jag inte tillhör de 50 miljoner som köpt Eros skivor under åren känns det ändå som att jag hört detta förut.

Det låter som det alltid har gjort.Vackert, romantiskt – och ganska tråkigt. Bra bakgrundsmusik.

Tantig framtoning

Artist: Molly Sandén
Skiva: Samma himmel (Metronome/Warner)

Molly Sandén beskrivs som ett stjärnskott på artisthimlen och jag säger inte emot. Hon har en fantastisk röst och jag jämför henne gärna med Sanna Nielsen.

Men precis som Sanna har Molly en alltför tantig framtoning. Skivan ”Samma himmel” har sina ljusa stunder där två av dem är covers och den tredje känner vi igen från Melodifestivalen. De övriga låtarna är tyvärr ganska intet-sägande.