Många har beskyllt Kristdemokraternas Göran Hägglund för att fördumma debatten när han talar om ”verklighetens folk” som står mot en självgod kulturelit.

Men den som har fulländat en sådan populistisk berättarteknik är intressant nog en filmare som brukar uppskattas på kultursidorna – Michael Moore, vänsterdebattören och mångmiljonären som har odlat sin vanlighetsimage komplett med slitna jeans, basebollkeps och fetma.

Denna vecka är det premiär för Moores film Capitalism – a love story. Det är skickligt gjord och drar ned många skratt. Men om du tror att du ska få lära dig något om ekonomin och finanskrisen kan du lika gärna läsa Lilla Fridolf.

Moore bevisar nämligen att kapitalismen är dålig med en enkel metod – genom att kalla allt dåligt i USA för ”kapitalism”. Så när ett korrupt rättssystem fängslar barn för att de har rökt på eller varit oartiga mot rektorn så kallas det av någon anledning kapitalism. Och när vänsterpolitiker tvingar skattebetalarna att subventionera banker så är det av någon anledning den fria marknadens som är rutten.   

Genom att kalla sådana saker för "våfflor med grädde" skulle jag kunna bevisa att våfflor med grädde är dåligt.

Michael Moore är som vanligt underhållande, men aldrig informativ. Filmen säger inget om hur låga räntor och en expansiv bostadspolitik blåste upp bostadsbubblan eller hur de riskabla värdepappren som baserade sig på bostadsmarknaden egentligen fungerade.

I stället målar Moore upp en konspirationsteori: Han hävdar att bankerna medvetet gjorde bostadslån som hushållen inte kunde betala tillbaka för att sedan berika sig på att knycka deras bostäder. Det är okunnigt på gränsen till skrattretande, eftersom det är just dessa bostadslån som bankerna förlorade hundratals miljarder dollar på.

I Moores värld är allt som går fel ett resultat av de rikas konspirationer. Någon borde påminna honom om det gamla talesättet: Visst kan man förklara världens problem med konspirationer, men underskatta inte gammal hederlig inkompetens.