Jag drömde aldrig om att bli modell.
Lika lite som om att bli smågodisfabrikör eller sjöjungfru.
Jag var realist, varken blind eller döv. Det var svårt att missa att jag hade spretigt hår, sneda tänder, ärvda kläder och en kropp som mormor ville tvångsgöda med vispgrädde.
Hela min uppenbarelse skrek "ful, fel, ful, fel".
Eller om det var killarna i klassen.

En undersökning gjord av Aftonbladet visar att tre av fyra tjejer drömmer om att bli modeller.
Själv drömde jag i smyg om att bli omtyckt. Beundrad. Respekterad.
Kanske är drömmen egentligen densamma.
Men inte verkligheten.
I verkligheten blev jag upptäckt på tunnelbanan. Jag klev ut ur en tonårsmardröm, och rakt in i en annan.

Bilderna samlades i en blå pärm. Jag bläddrar i den ibland. Det slår mig hur lika alla bilder är – olika frisyrer, kläder och omgivningar, men alltid samma blick.
Trotsig. Nonchalant. Självsäker.
Allt det jag förväntades vara, och så förtvivlat spelade.
De sanna bilderna från mina tonår finns inte i den blå portfolion. De vilar i tusental inuti min gamla laptop, tagna med billig digitalkamera i smutsiga speglar.
Bilderna visar en tonårsflicka som har lärt sig att sanningen bara syns genom kameralinsen, som fotograferar sin kropp varje kväll i hopp om att upptäcka en annan verklighet. Men hon ser inte höftben som går att skära bröd med, hon räknar inte revben. Hon äcklas av underhudsfettet och inte den akuta bristen på det, och kväll efter kväll döper hon bildfilerna enligt samma tema: fetto.jpg, hora.jpg, ångest.jpg, neeej.jpg, jävlaäckel.jpg.
Jag minns varför. Jag minns inte pengarna, inte de vackra klänningarna. Jag minns bara känslan av att aldrig någonsin räcka till. För ful, för fel, och framför allt – för fet. Aldrig tillräcklig. Alltid dömd att misslyckas.

Idag är jag nästan vuxen. Jag står fortfarande framför kameran ibland, nu på mina egna villkor. Jag är inte flickan på bilderna i min laptop längre, men jag glömmer henne aldrig. Det är omöjligt - jag ser henne överallt, i annonser och modemagasin, på runwaybilder och i tv-reklamer. Olika flickor, alltid samma blick.
Och jag viskar, tyst, så att bara hon ska höra:
Det är inte dig det är fel på.
Det är dom.