Efter finanskrisen har vissa debattörer drömt om den ordning och reda vi skulle få om staten ägde banker och bilföretag. Krisen i Vattenfall avslöjar att denna tro är ett intellektuellt strömavbrott. Staten är en usel ägare.

Regeringen har inte haft någon klar tanke om vad det statliga energibolaget är till för – sedan när är tysk kärnkraft och nybyggda kolkraftverk en statlig, svensk kärnverksamhet? Målsättningarna om grön omställning och stora vinster har varit oförenliga och Näringsdepartementet har inte ens begripit avtalen. Först nu har vi fått reda på att Vattenfalls samtliga tillgångar, inklusive elnäten, kan slukas som skadestånd om det inträffar en kärnkraftsolycka i Tyskland.

Oppositionen är med rätta upprörd. Men de glömmer att det var när Socialdemokraterna styrde som Vattenfall köpte tysk kärnkraft, Riksrevisionen kritiserade ”otydlig ägarstyrning och motstridiga mål” och statsråden prickades på löpande band för sitt fumlande med Vattenfall.

Det spelar ingen roll om de styrande är blå eller röda, alla leker de direktörer med våra pengar. Och när det är andras pengar är man inte lika noggrann som med sina egna.

Ge Vattenfall till folket i stället, så kan vi själva bestämma om vi vill vara med. De som tycker att det är miljömässigt löjeväckande att uppföra nya kolkraftverk och de som inte vill ta risken att allt försvinner i en olycka i Tyskland kan sälja sina aktier.

Det är inte lite pengar det rör sig om. Varje svensk skulle få aktier värda nästan 50 000 kronor, 200 000 kronor för en tvåbarnsfamilj.

En privatisering skulle renodla målen och tydliggöra ansvaret. Staten skulle ange miljökraven och bolaget skulle inom de ramarna maximera vinsten. Det gamla systemet har i alla fall nått vägs ände. Idén med statsbolag var att folket skulle få inflytande genom att rösta på politiker som ger direktiv till styrelsen som i sin tur dirigerar om företaget. Alla dessa lager av byråkrati gör – likt snötyngda träd som faller över en ledning – att all kraft försvinner på vägen.

+ Jag delar inte Cecilia Malmström överdrivna EU-entusiasm, men det är svårt att hitta en mer kompetent EU-kommissionär.

– Bostadsbubblan del 2: Just when you thought you were safe.