Var det rätt beslut att hålla rättegången mot Hagamannen bakom lyckta dörrar? Ja. När de kvinnor som utsatts för det ofattbart brutala våldet infinner sig i rätten för att vittna är det bra mycket begärt att de indirekt ska konfronteras också med blickarna från miljontals sensationshungriga tidningsläsare. För det är ju vad det handlar om: vår absurda besatthet av ondska, vår omättliga nyfikenhet och mediernas exploatering av denna vår besatthet. Inför riktiga brutala våldsverkare blir de flesta människor underligt gammelreligiösa: i mördarnas och brottslingarnas oskyldiga blåa ögon försöker vi spåra den ondska som liksom vill dölja sig för oss.
När de första bilderna av Niklas Lindgren publicerades satt hundratusentals människor och närstuderade hans ansikte. Finns det inte något drag i hans ansikte som slutgiltigt skiljer honom från oss vanliga män? Så att vi och våra flickvänner och fruar kan känna sig lugna? Ja, kan en ond människa ens heta Niklas? I kvällstidningarna trycktes bilder av den klätterställning där han lekt med sina barn.

Huset i den lilla byn där han levde såg idylliskt ut och människor tittade begrundande på det. Någonstans där måste det ju finnas en spricka i fasaden? Och den tomma klätterställningen såg ödsligt innebördsdiger ut: Ett ting vidrört av det onda som år efter år höll en stad i skräck. Så får den mediala dramaturgin de mest arkaiska-magiska föreställningar att väckas till liv inom oss.
För många år sedan arbetade jag på Karsuddens sjukhus utanför Katrineholm. Där satt brottslingar som begått de mest ofattbara övergrepp, som genomgått sinnesundersökning och stämplats som sinnessjuka. Det kändes i början lite kusligt att sitta mittemot en man som jag visste styckat en kropp eller brutalt våldtagit en människa och ändå bara se den där alldagligheten i hans ansikte. Var fanns den där lilla revan i vanligheten där ondskan sipprade fram? Borde det inte någonstans finnas ett litet synligt tecken på ytan som visar vägen till ett mörklagt inre? Men nej. Mördarnas ansikten kunde vara vilka ansikten som helst.

Det finns inga förbrytaransikten och ”ondska” är det ord som döljer det mänskliga psykets enorma komplexitet. Den enda rimliga slutsats man till slut kan dra inför de mest bestialiska handlingarna är ju: En människa kan vara många. När Niklas Lindgren bad offren om ursäkt kom ursäkten med all sannolikhet ur den djupaste, mest vanmäktiga förtvivlan. Om sådana ursäkter har något värde för den som drabbats vet jag inte. Kanske har de det på lång sikt, när ett sönderslaget liv till slut kan samla sig på nytt.
Men ju mer vi blir fixerade vid ondska, desto mer konservativt blinda blir vi och ju mer benägna att i alla lägen kräva hårdare straff. I går ropade en borgerlig ledarskribent i en av de större tidningarna ut att han är trött på allt hela tiden ska förklaras – och att ansvar aldrig utkrävs av brottslingar. Han var otålig. Kanske hade han alltför länge stirrat på Niklas ansikte, inte funnit något där som skilde förövaren från oss andra män, och därför tröttnat och botat sin ovisshet med ordet ansvar.