På en punkt har socialdemokraterna varit glasklara om alternativet till regeringens politik. Om Mona Sahlin hade varit statsminister hade hon tagit 5 miljarder kronor från hårt arbetande svenska män och kvinnor för att ge till den amerikanska bilgiganten General Motors.

Så mycket krävde GM i början av året för att hålla varumärket SAAB kvar på vägen. För de pengarna hade varje SAAB-anställd kunnat få en Porsche, men de hade ändå bara räckt till att driva det förlusttyngda bolaget ett knappt år. GM hade snart varit tillbaka och krävt mer.

Så här långt har regeringen inte velat medverka till en sådan bilstöld. När Mona Sahlin begärde pengar till bildirektörerna svarade Maud Olofsson att regeringen hade fått ansvar för skattepengarna för att bedriva vård, skola och omsorg, inte för att leka med bilar. SAAB har trots allt bara gått med vinst en gång de senaste tjugo åren.

Så allt frid och fröjd då, när det nu finns en privat köpare av SAAB? Sakta i backarna. Koenigseggsgruppen tänker bara pytsa in växelpengar i bolaget. Även denna affär bygger på att skattebetalarna ställer upp. Och det finns en risk att regeringen ger med sig den här gången, åtminstone delvis.

Bilindustrin lider av absurd överkapacitet. I år kommer det globalt att produceras 86 miljoner bilar, men bara 55 miljoner kommer att säljas. Då är det huvudlöst att satsa våra pengar på ett bilföretag som inte ens gjorde vinst i högkonjunktur. Om staten köpte trisslotter för pengarna skulle det vara en bättre investering.

Visst skulle det rädda jobb på SAAB, men det kostar och den som får betala i högre skatter och utebliven efterfrågan är mer konkurrenskraftiga företag som hade kunnat skapa nya och mer hållbara jobb.

Antingen lönar sig ett företag och då behöver det inte något statsstöd, eller också lönar det sig inte, och då förtjänar det inte statsstöd. Om regeringen och Sahlin är övertygade om att SAAB har en strålande framtid borde vi kräva att de satsar sina privatförmögenheter i företaget innan de börjar stoppa händerna i våra fickor.