Hannah Parnén var i 25 års tid svårt sjuk i självskadebeteende och ätstörningar.

När hon flyttade hemifrån blev situationen akut och en kompis fick henne att söka vård. Men där hamnade hon i ett moment 22. Hon fick inte vara kvar i ätstörningsvården eftersom hennes självskadebeteende var för allvarligt. Men hon fick inte gå i behandling för självskadebeteendet eftersom hon hade för låg kroppsvikt.

– Det fanns ingen hjälp att få. Och så är det många gånger — att man som individ måste anpassa sig till vården snarare än att vården ska anpassa sig efter dig, säger Hannah Parnén.

Under åtta år snurrade hon runt inom psykiatrin. Trots att hon under långa perioder var inlagd accelererade hennes självskadebeteende till en början, delvis på grund av att hon inte fick rätt bemötande.

– Jag hade behövt någon som lyssnade, terapi, men istället blev det olika mediciner. Det fanns ingen helhetsbild, det var alltid olika läkare och det fanns ingen långsiktighet, berättar hon.

► LÄS MER: Jenny, 24, visar sina ärr – vill hjälpa andra att släppa sina komplex

I stället var det hennes anhöriga som fick henne att återvända till livet.

– De jobbade med att hitta min livsgnista igen. Vården höll mig vid liv, men det är en helt annan sak att faktiskt vilja leva, säger Hannah.

Hon kom till slut till ett behandlingshem som kunde hantera hennes olika problem och ge kontinuitet. Sedan drygt fem år tillbaka är hon frisk. Det är med tudelade känslor som hon ser tillbaka på tiden inom psykiatrin.

– Jag tror inte att jag varit den jag är i dag om jag inte gått igenom det. Men samtidigt önskar jag att jag hade sluppit, att jag hade fått mer effektiv hjälp från början.

Hanna Hildeman, 27.

Hanna Hildeman, 27.

Privat

Foto:

Hannah Parnén vill dock vara tydlig med att allt inom vården inte var dåligt.

– Vissa personer jag träffade gjorde verkligen skillnad genom att de trodde på mig när jag själv inte gjorde det.

Hanna Hildeman, 27, i Kristianstad, skadade sig själv under högstadiet, gymnasiet, och åren som följde upp i vuxen ålder. Hon har blandade känslor inför vårdpersonalen som hon träffade regelbundet: Vissa var stöttande, men de flesta verkade oförstående och fick henne att må ännu sämre.

– Jag har upplevt att det har blivit ignorerat och fnyst åt, vilket är farligt eftersom det triggar en till att hata sig själv ännu mer och bli ännu mer våldsam mot sig själv.

I dag är hon friskförklarad, har fått diagnosen ADHD, och kommit in på en konstskola.

– Det tog onödigt lång tid att bli frisk, jag fick klara det väldigt mycket på egen hand. Min familj har fått lida i onödan, det är de som har känt sig så hjälplösa när jag inte har mått bättre.

► LÄS MER: Vården sviker självskadande