Caroline Malmberg, 21, är en av 3 787 personer som anmälde att de blivit utsatta för våldtäkt förra året. Den 27 september överfölls hon av två okända män när hon skulle slänga soporna.
Sedan dess har hon fört en kamp för att återvinna självrespekten, bland annat genom att skriva ner tankar och känslor.

VILL PRATA
Nu väljer hon att prata offentligt – eftersom det får henne att må bättre.
– Veckorna efter att det hade hänt fick jag upp maten jag åt, men kunde inte gråta och ville inte ha hjälp. Sedan  flyttade jag upp till en stuga i Sälen, eftersom jag behövde lugn och ro. Först satt jag bara inne och tyckte synd om mig själv, men så bestämde jag mig för att prata öppet och ta mig ut igen.
•• Vad har varit svårast?
– Människor som vet vad som hänt men inte klarar av att prata om det. De vänder mig inte ryggen, men kan heller inte hantera det. Och att sitta i baksätet på en bil igen.
Kvällen när hon våldtogs var hennes vännina på besök. Hon väntade i lägenheten medan Caroline sprang ner till tvättstugan och ut med soporna.
Utanför soprummet vid Lugnets allé i Hammarby sjöstad stod två unga män som behövde hjälp med en krånglande bil.

DROGS NER I BAKSÄTET
Först när hon med våld drogs ner i bilens baksäte förstod Caroline att hon var lurad.
– De använde inga vapen, men jag fick många slag. Det var som en reflex att slåss för sitt liv, men nu inser jag att skadorna hade blivit mindre om jag inte hade kämpat emot.
Någonstans i Södra Hammarbyhamnen blev hon våldtagen.
- Min kompis undrade förstås vart jag hade tagit vägen. Men när jag kom ut ur bilen kunde jag inte svara i mobilen, fast hon ringde gång på gång.
– Jag kände mig så smutsig. Ville bara hem och duscha – inte prata med någon om vad som hade hänt.

VILLE INTE POLISANMÄLA
Först när hon insåg att hon inte visste var hon befann sig svarade Caroline
i telefonen.
– Jag började gråta och sa att hon inte fick ringa polisen – för gärningsmännen hotade med att varken jag eller min hund skulle leva särskilt länge om någonting kom ut.
Nu är hon glad att väninnan ringde polisen ändå och att de mer eller mindre tvingade henne att följa med till Södersjukhuset för att göra en rättsmedicinsk undersökning.
– Fast just då var det fruktansvärt – nästan värre än själva övergreppet – att klä av sig inför två personer som ska fotografera dig. Jag var så arg för att jag inte bara fick vara i fred.
Efter fem månader beslöt polisens förundersökningsledare att lägga ner utredningen, i brist på spaningsuppslag som ledde framåt.