430 000 svenska barn växer upp utan en pappa. Pappor som plötsligt en dag reser sig upp och går. Som säger att de ska gå ut och köpa tidningen – och aldrig kommer tillbaka. Hemma vid köksbordet sitter den sjuårige sonen och väntar tills han somnar och trillar av stolen.
Jo, det är sant. Jag har mött hans mamma. Jag har mött så många andra bittra, uppgivna, ledsna, förtvivlade kvinnor som berättar samma historia. Om pappor som inte bryr sig om barnen. Som inte kommer och hämtar sina barn, som har längtat så, när det är hans helg. ”Det har kört ihop sig”, säger han. Om han ens ringer.

Det finns pappor som inte hör av sig ens på födelsedagar eller jul. Eller när deras barn tar studenten. Förmodligen för att de inte ens vet att de gör det.
Varför är det så? Hur är det ens möjligt?
Jag ser på mina barn, som är ett och tre år. Och jag ser på deras pappa. Hur han matar och vaggar, busar och kramar. Han är en verklig superpappa. Hur han nu har lyckats bli det. För hans egen pappa stack när han var tre.

Hur kan man lämna ett barn som man har lärt känna i ett, två eller tre år? Om jag skulle tvingas lämna bort något av mina barn, Gud förbjude, då hade jag ju gått och tänkt på det barnet varenda minut. Undrat hur han har det, om han är glad eller ledsen, hur han ser ut, om han är lik mig – och om han tänker på mig ibland.
Alla dessa män, kan de bara stänga av det?
För en tid sedan var det en temakväll om frånvarande pappor i SVT. Jag tittade i fem timmar utan att få ett svar. Genusforskaren Lars Jalmert kom närmast. Han sa att det var annorlunda förr, när mammorna var hemma med barnen. Då var det de som var nära barnen, de som matade och vaggade, kittlade och kramade. Papporna var sällan närvarande, inte ens när de var hemma.
”Då blir det också lättare att gå därifrån – när man egentligen aldrig har varit där.”

Maria Bäck, kvinnan bakom sajten Lost Daughters United, var med i studion. Hon vittnade om alla döttrar som skriver om hur de längtar efter sin pappa. Jag har läst deras berättelser. Svidande smärtsamt om flickor som skäms över att vara bortvalda. Oftast handlar berättelserna om att pappan går vidare till en ny familj och glömmer den gamla.
Men kan man verkligen glömma sina barn? Även om livet har kommit emellan så måste väl längtan och sorgen vara lika stor?
Allt annat vore omänskligt. Ni, frånvarande pappor, får gärna skriva och förklara varför ni inte hör av er till era barn. Det finns så många förlorade döttrar och söner som väntar på ett svar.

+ Ronnie Sandahls roman ”Vi som aldrig sa hora”. Den gör ont, men på ett skönt sätt.

– Visst, jämställdheten åker ut med blöjpåsen. Men jag hade hoppats att Maria Svelands roman ”Bitterfittan” skulle vara rolig, bitsk och annorlunda. Den är bara ... bitter.