Fakta: Vilka har lovat vad?

Inför mötet i Paris har länderna lämnat in klimatlöften/åtaganden, det vill säga angivit vad de ämnar göra för att minska utsläppen av växthusgaser de kommande åren. De stora utsläppsjättarnas åtaganden:

– Kina siktar på att landets utsläpp ska börja minska senast 2030.

– USA lovar att minska utsläppen med 26–28 procent till 2025 jämfört med 2005.

– EU tänker minska sina utsläpp med minst 40 procent till 2030, jämfört med 1990.

– Indien planerar att minska utsläppen per BNP-enhet med 35 procent 2030, jämfört med 2005. Detta innebär dock ingen reell minskning av utsläppen, i bästa fall bara en dämpning av utsläppsökningen.

Källa: Climate Action Tracker, UNFCCC.

Enligt bedömare som TT talat med i Paris är det – trots att bara tre dagar återstår av förhandlingarna – oklart hur avtalet ska utformas på de flesta punkter som rör de framtida växthusgasutsläppen.

Ett problem gäller hur länderna ska differentieras, vilket i sin tur delvis bestämmer vilka skyldigheter de ska ha.

En lösning är den gamla uppdelningen i i-länder och u-länder från 1990. Men då hamnar länder som Sydkorea bland u-länderna – vilket inte vore så lyckat.

En annan lösning är att ländernas skyldigheter bestäms efter deras förmåga – men då uppstår frågan hur den ska definieras.

Vad blir bindande?

Hit hör också frågan om vilka delar av avtalet som ska vara bindande, och vilka länder som ska vara bundna av vad.

Helt klart är att USA sätter stopp för att ländernas klimatlöften om utsläppsminskningar blir bindande. En sådan text skulle aldrig godkännas av den amerikanska kongressen.

Däremot tycks det som om EU:s krav på återkommande översyn av avtalet vart femte år kommer att gå igenom. Det innebär en möjlighet att se vad som krävs ytterligare för att man ska klara av att avvärja klimathotet. Det innebär också att länderna kan skärpa sina åtaganden med jämna mellanrum.

Inte alla u-länder uppskattar förslaget, men USA är med på noterna och kommer att kräva att alla ska vara med på tåget.

Ingen transparens?

Ett annat krav från EU som däremot inte verkar gå igenom är kravet på transparens vad gäller rapporteringen av utsläppen.

Idag vet man inte med exakthet hur stora exempelvis Kinas och Indiens utsläpp av växthusgaser är – de har aldrig haft samma redovisningsskyldighet som i-länderna – vilket är högst olyckligt med tanke på att båda länderna tillhör länderna med de högsta utsläppen.

Men kravet accepteras nog inte eftersom det innebär inspektioner av oberoende experter. Många av länderna anser att det inkräktar för mycket på den nationella suveräniteten.

I avtalet ska också preciseras när utsläppen ska kulminera, när de ska börja minska, och vilka årtal som då gäller. I dagsläget är det oklart vad utfallet blir.