Vi var vänner i brist på andra alternativ. Det var som nu, sensommar och skolstart, tretton år sedan. Jag vet inte om de minns. Fyra tonårsflickor i varsitt klassrumshörn, snart med flätade vänskapsarmband och filmkvällar med dillchips. Vänner för att slippa vara ensamma.
Den sjuka, den tjocka, den tysta. Och så jag, den fula. Vi hade till och med ett namn. Nördpatrullen.

Det skreks, viskades och fnissades efter oss i klassrum, matsal och evighetslånga korridorer. Vi låtsades aldrig om det, varken namnet eller fnissandet. Istället undvek vi uppehållsrum och kafeterior, smög över skolgården, längs tegelväggarna, längtade bort. Försökte göra oss osynliga. Bara en av oss lyckades.

Jag tänker på henne ibland. Flickan som aldrig kallades hora. Eller något annat heller, för den delen. Kanske hette hon Emma, kanske något helt annat, det var ingen som riktigt lade det på minnet. Det blir lätt så när man varken syns eller hörs.

Om någon sett henne hade de förmodligen tänkt att hon såg ut som alla andra. Crockerjeans och blonda slingor i Robynpage, lagom många rätt på proven. Emma smälte in, hånskratten riktades aldrig åt hennes håll.

Ändå gick hon hem efter skoldagens slut och förbannade sin osynlighet. Jag vet, för det hände att jag följde med henne hem till det ljusgula hyreshuset vid parken, det hände att jag såg hennes förseglade fasad rämna. Om än så lite åt gången.

Vi andra drömde om en osynlighetsmantel, att bara få försvinna. Emma bad till Gud om motsatsen. Att få synas, höras, finnas till. När vi andra dolde glåporden och såren dolde hon tystnaden.

Jag tänkte alltid att Emma slapp undan. Att hon förskonades. Jag hade nog fel.
Slag och spottloskor, hånfulla blickar och ord går att värja sig emot, det går att hata dem, att vända hatet till glöd. Hur värjer man sig mot tomhet och ekande tystnad?

Är det värt att slippa undan om priset är att inte riktigt existera? Att vara förbisedd. Någon man ser förbi. Att fråntas den mobbades rätt till empati, förståelse, upprättelse.
En snyfthistoria utan handling. Kanske lika sorglig, definitivt lika viktig. Alldeles för vanlig.


+ Ny skolstart betyder en ny chans. Gör det här läsåret bättre. Ja, ni lärare också.

– Min flygfobi är fånig och ologisk. Jaså. Säg det till de 154 döda i Madrid.