Som en bergsget klättrar jag nedför en brant ravin på Kreta för att finna källan. När jag hittar vattenfallet följer jag floden nedåt havet och där, på min stig, i den täta växtligheten finner jag Isabelle. Hon sitter som en fräknig älva i lotusställning under ett träd. Hon har brett ut sina färggranna filtar på jorden, håret hänger stripigt nedför de bara axlarna. I en sliten, avklippt t-tröja och ett skynke läser hon en fransk roman. Jag slår mig ner i hennes skugga. Dungen under trädet är hennes hem. 

Isabelle, jämnårig med mig, lämnade sitt land och sin familj i de franska alperna och flyttade ner till Kreta för att leva vid floden. Tretton år senare sitter hon kvar.
”Jag har flyttat runt en del. Först bodde jag under en pil vid vattenfallen men snart blev jag en sevärdhet för turisterna. Då flyttade jag till grottan här uppe men när en grekisk barnfamilj kom hit lät jag dem övervintra där. Jag har lite kontakt med min familj i Frankrike. De fick en chock när jag flyttade hit. De har aldrig hälsat på. Till jul brukar de skicka lite pengar. Men jag är lycklig här. Naturen är generös. Den ger mer än den tar. Jag vaknar vid sextiden, tar mitt morgonbad, tränar yoga med amerikanen Cliff som bor 50 steg bort. Han har levt här i 20 år. Ibland kokar jag ris, ofta äter jag frukt och grönsaker. Kött åt jag förra året när några kompisar bjöd.”

En dunk olivolja, ett par äpplen, en liten tygväska och några småsaker är allt hon äger. I byn två kilometer bort har hon aldrig varit. Den populära stranden har hon bara besökt ett par gånger. ”Det här är min plats på jorden. Jag har hittat hem”, viskar hon. ”Hur går det med den globala uppvärmningen”, frågar hon och rynkar de mjuka anletsdragen. Jag undrar hur hon vet vad som händer i världen. ”Ibland lämnar någon en tidning. Den här, Athens News från förra veckan, har jag läst flera gånger.” Teknologi har Isabelle ingen kontakt med. ”Sånt får man väl ont i huvudet av”, skrattar hon. ”Hur klarar du vintrarna, ensamheten, nätterna, djuren?” undrar jag. ”Vintrarna här nere är ljumma. Om det regnar tar jag fram ett plastskynke. Det hängde en orm i trädet häromdagen. Jag bestämde mig för att stirra bort den men efter två timmar tröttnade jag och somnade. När jag vaknade var den inte längre kvar. Varför skulle det vara farligare här än där du bor? Risken är större att du blir överfallen i en storstad än här i bushen vid floden. Ensamheten är mitt val. Jag har valt mitt liv och tar konsekvenserna.”

Isabelle har gjort ett livsval som många av oss aldrig ens skulle överväga. Men till skillnad från många andra har hon gjort ett aktivt val. Många av oss väljer inte ens. Vi bara hamnar någonstans och går genom livet som frågetecken. Isabelle lever det liv hon vill leva. På det sättet är hon en förebild. Till alla oss som emellanåt gnäller över vår vardag: Det går att leva under ett träd.