I säsong tre av den kultförklarade teveserien The Wire introduceras den unge påläggskalven Marlo Stanfield, knarklangare. Seriens resterande två säsonger ägnar han åt att vända upp och ner på allt med sin framgångslystna hänsynslöshet och sitt pragmatiska mördande, och stundtals är han antagligen Baltimores mäktigaste knarkkung. Men – och hoppa över det kommande stycket om du inte vill få seriens slut avslöjat – sista säsongen avslutas med att han åker fast och tvingas välja mellan att omedelbart lägga av med knarkförsäljningen eller att fällas för alla hans mord och hamna i fängelse på livstid. Han väljer det förra, och lämnar gatuhörnen till förmån för ett liv bland semilagliga finanshajar.

Låt oss nu förlägga Marlo Stanfield till Stockholms innerstad, och måla om honom till en förmodligen ljushyad medelklasstjugonåntingåring i mediesvängen. Vi byter också ut hans kalla mordiskhet till en retorisk dito, en verbal fingertoppskänsla och iakttagelseförmåga som får de mest prominenta journalistlegendarerna att nervöst googla sina namn på jakt efter missöden som skulle kunna bli föremål för häckel. Entre @Bakjour. Det anonyma bloggkollektivet har sedan november 2011 utövat satir och mediekritik på en allt från svindlande till smutsig nivå, och ingen har gått säker för dess kluriga ordvrängeri. Nu är det emellertid slut på det. I söndags kväll gick de ut via sitt Twitterkonto och berättade (med en Ebba Grön-pastisch) att de nått vägs ände, och från och med tisdag varken skulle blogga eller twittra mer.

För att förstå vad vi förlorar i och med Bakjours bortgång måste vi se tillbaks till dess födsel. Man kan nämligen säga att det ägg ur vilket Bakjour kläcktes befruktades av nyhetsbloggen Ajour, som jag och några andra medieaktörer skapade i oktober 2011. Jag beskrev det i en kolumn i januari såhär: ”Vår idé var att experimentera med svensk webbjournalistik, min passion var då som nu att berätta om en del internet som sällan skildras, och vårt anslag var uppmärksamhetskrävande och majestätiskt. När väl Ajour presenterades, efter veckor av uppbyggda förväntningar, blev många besvikna. Var det allt? Bara en blogg?" Bakjour uppstod ur den frustrationen, och började omedelbart kanalisera den i satir. Ajour-gänget blev bloggens första måltavla, men den breddades snart till att innefatta i princip hela branschen. Hurringarna de levererade kunde ingen annan matcha, och fram till Bakjours framträdande hade heller ingen annan försökt.

Någon sorts peak inföll i slutet av januari, då Bakjour sände ut den twittrande prästen Kent Wisti till stjärnreportern på Expressen Niklas Svenssons omsusade 40-årsfest. På festen, där höga politiker dansade till Gangnam Style iklädda masker som föreställde Svensson själv, gjorde han ett absurd och förvirrande framträdande som i efterhand framstår som den perfekta driften med politikernas och medias myspys. Allas ögon vändes dit, men ingen förstod vad de såg. Då riktade de istället uppmärksamheten mot kontexten, den bisarra tillställning där de granskade söp med deras granskare, och upptäckte att det var rätt obehagligt.  Precis så har Bakjour jobbat sedan starten – genom att i kraft av sin skyddande gycklarluva kritisera de som är i störst behov av kritik. Det har inte alltid varit finkänsligt eller rättvist, men det har nästan alltid rymt viktiga poänger. Den viktigaste av alla har kanske varit att vi alla är lika stora pajasar ibland. En läxa för viktig för att glömmas bort, trots att Bakjour nu försvinner.

Vi får återvända till The Wires gråa och skitiga Baltimore för att få upp hoppet. För i den allra sista scenen med den unge före detta knarkkungen Marlo Stanfield lämnar han i tysthet en fest med ovan nämnda finanshajar och går ut bland de gator som tills helt nyligen var hans. Där snubblar han snart över två unga knarkförsäljare som står och mytologiserar den döde vigilanten tillika Stanfields störste fiende Omar Little. 
Stanfield muckar gräl med dem, de drar kniv och pistol men han lyckas avväpna dem båda. De flyr, och han står kvar leende på gatan. Den är hans arbetsplats och hem, och det är inte så lätt att ta det ur honom. På samma sätt hoppas jag på att Bakjour, om än i skepnad av upphovsmännens hemliga men verkliga identiteter, fortsätter med sin värdefulla kritik. Fortsätter hålla upp spegeln och dess osminkade verklighet. Där gör de oss nämligen en betydligt större tjänst än bland de distansbefriade mediehajarna som skulle omge dem på någon redaktion där ute, någonstans i Sverige. Sov gott, kära Bakjour. Jag hoppas vi ses igen.