När jag är ute och föreläser om funktionshinder och motivation har jag en slide på powerpoint-presentationen som jag kallar "Vem är jag". Där skriver jag att jag är 30 år, bor i Malmö och är gift med min underbara Hanna. Jag skriver också att jag har läst historia på högskolan, att jag är ståuppare och att jag spelar golf. Inte förrän längst ner tar jag upp att jag också är cp-skadad.

Varför skriver jag det längst ner och inte längst upp brukar jag retoriskt fråga. Efter den obligatoriska konstpausen säger jag att orsaken är att det inte är det viktigaste att veta om mig. När jag hälsar säger jag inte: ”Hej, jag är cp.” Nej, jag säger: ”Hej, jag heter Jonas.” Kanske jag tillägger att jag gillar kaffe latte. Men att jag är cp-skadad får de själva lista ut. Och det är ju inte så svårt…

Nu kanske någon undrar om jag har ett sadistiskt förhållande till mitt funktionshinder. Att jag vaknar varje dag med att ropa: ”Neeej, jag är cp-skadad i dag igen, att jag aldrig blir frisk…” Absolut inte, jag har levt så länge med den så vi har blivit vänner. Ja, förutom när den spastiska vänsterarmen får för sig att den ska borsta tänderna. Då uppenbaras jultomten i spegeln och jag luktar tandkräm en vecka. Eller när jag ska sitta ledigt på en filt och ha picknick– då får jag kämpa med mina olydiga ben så de inte sparkar någon i solarplexus. Men det har sina fördelar att vara spastisk också – om jag inte har något att göra en fredagskväll kan jag alltid spela, sten, sax påse med mig själv…

Skämt åsido, jag tror vi behöver uppmärksamma det här mer i Sverige. Funktionshindrade tenderar lite för snabbt att sammankopplas med sin skada på ett negativt sätt och också med allt de inte kan. Man klassas ofta mer som en belastning än en tillgång. Staten har bestämt att beteckna mig som ”brukare” och ”avvikare”. Hur låter det på en skala? Jag fick också nyligen veta att jag tillhör den tredje personkretsen.  Det låter som en undergrupp till FBI.

I vårt annars så upplysta land kan vi inte längre klassificera människor. Det förstärker utanförskapet. Att dela in människor i allahanda grupper, vare sig det är invandrare, feminister eller funktionshindrade och ge dem allahanda etiketter som inte känns bekväma är inte en framtidsväg. Vi måste lära känna personerna bakom epitetet.
För att tala direkt till funktionshindrade: Du är inte dina begränsningar. Du är inte din kropps eventuella defekter. Du är inte allt det du inte kan. Du ryms inte i en definition. Du är större än så!