Hösten 2015 var jag verkligen tillbaka. Jag kände igen mig själv, mitt hår hade blivit långt, karriären gick superbra och jag jobbade med de bästa produktionerna. Men jag fick ryggskott i november som jag gick till naprapat och massör med, och försökte träna bort. Men det här ryggskottet gick inte över.

I början av mars hade jag så ont i ryggen att jag inte kunde komma ur sängen. När jag skulle sätta mig i bilen kunde jag inte lyfta mitt högra ben. Min husläkare skickade mig till vanlig röntgen. Där fick jag veta att jag hade brutit ryggen på mig själv. Sedan blev det magnetröntgen. Nerverna till mina lårmuskler hade slutat fungera på grund av en tumör i den brutna kotan. Min husläkare remitterade mig till Radiumhemmet direkt.

►LÄS MER: Psykologen: Så kan du hantera ett cancerbesked

Carina Nilsson före cancerbehandlingarna.

Carina Nilsson före cancerbehandlingarna.

Stefan Segolson

Foto:

Då visste jag att cancern var tillbaka. Och jag visste att den var obotlig. Min första tanke var att jag skulle klara det så långt jag kan. Jag ska göra vad som än krävs.

Jag fick fem dagars intensiv strålning mot tumören i ryggen som åt på mina nerver. Annars hade jag blivit förlamad och hamnat i rullstol bara veckor senare. Sedan april har jag fått cellgifter, i ganska låg dos, men väldigt ofta. I fem månader har jag fått cellgifter varje vecka. Det är som att vara lite sjuk konstant. Du orkar inte göra någonting. Du får gå på vilja.

Det är psykiskt också så klart. Tröttheten som sätter in. Även om du vilar blir du inte pigg. Till slut måste du bestämma dig för att göra saker. Du måste ut och träffa vänner. Om du har begränsad tid kvar så måste du någonstans bestämma dig för att fortsätta leva, inte sitta i tv-soffan och vänta in döden.

Det värsta är att veta att jag inte kommer att leva för att få vara med mina barn, att jag kommer lämna dem i förtid. Jag har varit väldigt öppen med dem sedan återfallet. De vet att jag har begränsad tid kvar.

►LÄS MER: Mirsad, 62, sökte vård 21 gånger innan han fick cancerdiagnos

Men jag är inte rädd för att dö. Jag har hittat ett lugn i det och fått någon slags gudstro som jag faktiskt känner mig glad över. Det skulle vara värre om jag visste precis hur lång tid jag hade kvar. Då skulle jag kunna räkna ner dagarna och det skulle vara jättejobbigt.

Mina vänner frågar om jag har en ”bucket list”, med saker jag verkligen vill göra. Men jag vill bara vara med mina vänner, barn och familj. Det är en klyscha, men det är det enda som betyder något.

Jag tänker jättemycket på min död så klart, flera gånger varje dag. Jag fyllde precis år och hade den största festen i mitt liv. 150 personer kom och det var så fantastiskt kärleksfullt, bättre än en bröllopsfest sa några av gästerna. Nu ska jag planera min begravning, så att den blir som jag vill ha den.

Samtidigt som jag gör det så känner jag en strimma hopp om att jag kommer klara mig genom det här. Forskningen går framåt med raketfart och det känns som att ett botemedel är runt hörnet nu. Det gäller att hålla ett positivt fokus.

►LÄS MER: Cancer i siffror

Om Carina

Namn. Carina Nilsson

Ålder. 45.

Yrke. Make up-artist.

Familj. Två barn, 14 och 16 år.

Diagnos. Trippelnegativ bröstcancer som spridit sig till skelett och benmärg. Den med diagnosticerad skelettcancer har i genomsnitt två år kvar att leva. Om det spridit sig till benmärgen ser prognosen sämre ut.

Hit kan du skänka pengar till cancerforskningen

Hos Cancerfonden kan du bli både månadsgivare och skänka enskilda gåvor. Bankgiro 901-9514. Gå in på Cancerfonden.se eller ring 020 - 59 59 59.

Även hos Barncancerfonden kan du bli månadsgivare eller skänka engångsbelopp. Skänk pengar via Barncancerfonden.se eller ring 020 - 90 20 90