Att döden är vårt sista tabu visar sig tydligt när det svenska försvaret omorganiseras för att matcha nya globala hotbilder.
Från nationell värnplikt till ”världsplikt”. Från ett försvar som bevakar Sveriges gränser till en insatsstyrka på 1 500 unga män och kvinnor som vid behov ska ge sig i väg till världens oroshärdar.

Det svenska försvaret ska med andra ord göra en insats för första gången på länge. Att ”göra lumpen” kommer att innebära mer än att lära sig bädda sängen och ha ölhävartävling med polarna.
Det kommer att innebära krig. Det kommer att vara farligt. Och unga svenska soldater riskerar att dö. Ett faktum som upprör oss mer än det borde. För det är troligtvis bara i Sverige som vi tror att vi kan ha ett försvar utan att människor riskerar att dö. Att vi kan rationalisera och planera bort allt farligt.

Men ärligt talat, om man tränas till att ingå i en ”lätt mekaniserad skyttebataljon” vars insats sker i oroshärdar ända nere i Nordafrika är
en rimlig slutsats att man faktiskt kan trilla av pinn eller bli skadad. Eller tvingas döda en annan människa, med allt vad det innebär.
Här i nollvisionernas land har vi ingen aning om vad det innebär att befinna sig i eller ens vara i närheten av ett krig. Därför förstår vi heller inte de människor som kommer hit med psykiska och fysiska trauman efter krig. Tsunamikatastrofen är det närmaste vi har kommit att inse att världen och livet kan vara farligt, det spelar ingen roll hur många tilläggsförsäkringar vi har.

Men så ser verkligheten ut för tusentals människor i världen. Hundratusen svenskar har deltagit i fredsoperationer runt om i världen, bland annat på Cypern, i Kongo och i Bosnien. Det beskrivs ofta som både det värsta och det bästa de har varit med om. Det är en nödvändig reality-check i ett land där 40 procent av befolkningen uppger att de aldrig sett en död människa. Vi som inte ens orkar ta hand om våra gamla och sjuka utan förvarar dem på hem för att slippa se döden i vitögat. Vi kan kalla det att vi svenskar har levt i fred i 200 år. Eller att vi har levt i en skyddad verkstad sedan kriget mot Norge 1814.

Jag tror att lite krig är bra för Sverige. Några unga krigsveteraner, som uppdaterar vår världsbild, genom att berätta om sina upplevelser. För ett kollektivt minne av krig behövs. Så att vi förstår att vi inte är odödliga. Och att vi hela tiden påminns om hur fullständigt meningslöst krig är.