Herregud, vänner! Jag såg Mia Skäringer i Falun förra veckan, och jag är fortfarande helt tagen. Ni vet väl vem Mia Skäringer är? Hon är komiker och mest känd från serien Mia & Klara. Jag ska måla upp en scen för er:

Det är en helt vanlig torsdagskväll i Falun. Mia Skäringer, som kanske drar storlek 40-42 på kläder, inleder en show med att komma in i bikini och Converse och sjunga låten som spelas i Fritidsresor-reklamen. Och jag sitter på rad nio och tittar på henne och är så jävla avundsjuk.
Jag vågar inte ens gå i bikini på stränder. Jag har aldrig linne på mig på sommaren, för jag tycker att mina armar är för fula för det. Jag skulle aldrig ha på mig kjol eller klänning utan strumpbyxor under. Jag vill inte vara såhär. Jag vill vara som Mia.

Mia fucking Skäringer som berättar historier om hur hon skar sig i handlederna och hur hennes pappa såg ut när han upptäckte det, som pratar om hur hon luktar på sina barns kuddar de veckor de är hos sin pappa, som vänder ut och in på hjärtat inför hundratals personer.

Och det känns så kasst att jag har mumlat något mesigt i stil med "jomen Doreen Månsson, hon är ju en bra förebild, hon dricker ju inte" i diskussioner om kvinnliga förebilder, när jag inte har fattat att
 Mia Skäringer är definitionen av en sådan. 
Hon visar upp sin kropp, men inte i utvikssammanhang. Hon berättar massor av saker och historier som flera andra människor säkert inte ens skulle vilja berätta för sig själva. Hon skrattar åt sina egna problem, men inte på ett avfärdande sätt utan på ett sätt som gör dem lite enklare.

Och ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att Mia Törnblom kan fortsätta skriva om självhjälp hur länge hon vill. Men Mia Skäringers show kommer alltid att ge mig bättre självkänsla än någon bok i världen.

+ Johanna Koljonen. Efter På Spåret-finalen fick jag ett nytt frikort.


– Inget ont om Anna Bergendahl, låten är fin och hon har snygga skor – men var inte Alcazar hundra gånger bättre?