Nej. Det är inte att bry sig att joina en facebookgrupp. Jag är hemskt ledsen, generationskamrater. Och jag skäms över oss och vårt totala icke-engagemang i typ allt som inte gagnar oss personligen. Vi borde tamefan skämmas.

Alex Schulman skrev om en liten grupp djurrättskämpar som framstår som freaks där de står utanför skinn och pälsaffären. Och jag går in på P3 Dokumentärs webbarkiv och lyssnar på den om 90-talets djurrätts och veganvåg.

Folk som är vuxna nu berättar med uppspelt röst om hur de i tjugoårsåldern delade ut flygblad tills fingrarna fnasade och deltog i aktivism hit och aktivism dit. Och jag bah: "Öh?. Varför springa runt på stan som en jävla PK-tjomme när man kan gå med i facebookgruppen "nu slutar jag äta kött i en månad eftersom det är ... fel".

Alla 80 och 90-talister är ju inte förslappade ego-zombies – men nästan. Vi orkar inte. Vi orkar inte bestämma var vi ska börja göra lite nytta och skillnad. Så vi startar en blogg om rosetter eller fransk elektro i stället. Så är allt politiskt och geggigt och jobbigt som bortblåst en stund.

Jag gömmer mig bakom att jag jobbar för mycket. När ska jag hinna demonstrera för kvinnors rätt och mot det oprovocerade våldet? Snälla pappa, på 70-talet fanns ju inget annat att göra än att sitta på inrökt lokal och planera aktioner och demonstrationer. Ni hade ju... Tid.

Men vi har visst tid. Det är inte tidsbristen eller informationssamhällets fel att vi inte pallar. Det är vi.

Vi kan googeltranslejta en fransk artikel om gatuvåld för att få lite bättre insikt i det här med bilbränder i förorter på fem minuter. Och det finns folk i min generation som gör det. Fast de hamnar paradoxalt nog i skuggan av superhjälten Anton Abele som utsågs till anti-våld-Messias  genom att ... starta en facebookgrupp.

+ Lina Thomsgård och hennes briljanta projekt "Rättviseförmedlingen". Synd bara att det krävs en 70-talist...

– Vi är i alla fall bra på att bli förbannade på näthat... Genom att näthata tillbaks.