Då, utsmugglad ur krigets Afghanistan med hjälp av släktens sista sparpengar. Hans pappa sköts till döds under flykten, hans mamma och yngre bror lämnades kvar. Om de lever vet han inte.

Nu firar han studenten på en takterrass i Stockholm med sin nya familj – fotbollslaget Älvsjö AIK, årskull 94.

Juma Tahir är 21 år gammal och har precis tagit studenten. När han var 15 tvingades han fly från Afghanistan. Några detaljer om vad som hände förmår han inte ge.

– Jag vet inte… Det är en lång historia, säger han. Hans blick faller och han knyter händerna i varandra.

– Jag kom hit helt själv och jag kände ingen. Jag visste ingenting om Sverige, jag pratade ingen svenska. Det är klart att det var jättesvårt.

Juma letade rätt på ett fotbollslag i Älvsjö, det kunde vara en bra start, tänkte han. Han hade aldrig spelat fotboll tidigare men kanske kunde han träffa vänner och lära sig svenska om han var med i ett lag. Och det blev så mycket mer.

– De är min familj nu, de är världens bästa människor, säger Juma.

– Jag har lärt mig minst lika mycket av det här laget som jag har i skolan.

Kurt Klingberg var lagledare i Älvsjö AIK. Hans filosofi är att alla som försöker får spela. I laget hade de som mest 23 olika etniska minoriteter representerade samtidigt, förklarar han.

– De har väl alla känt att de har varit välkomna här. De har vetat att det enda som krävs är att de kommer på träningarna och försöker, så får de spela. Och det är så jäkla härligt att se den här mixen av människor, alla olika historier och kontraster, säger Kurt.

Officiellt existerar inte laget längre; spelarna sysslar med annat och bor på olika orter. Men en gång i veckan ses de fortfarande för att spela, och Jumas studentmottagning kunde de inte missa.

– Det är svårt att förstå allt han har varit med om. Han är alltid så glad och positiv, och han har anpassat sig så otroligt bra, säger lagkamraten Ruiqi Zhang.

– Han har berättat lite om hur svårt det har varit, men att fotbollen har hjälpt honom väldigt mycket, lägger Isak Sundberg till.

Sex år efter att han anlände till Sverige som 15-årig, ensamkommande flykting, har Juma gymnasieutbildning, bostad, arbete, och han pratar fyra språk. Han hade knappt gått i skolan alls i Afghanistan, och att ta studenten var något han trodde att han aldrig skulle få uppleva.

– Varje år såg jag alla glada studenter springa ut och jag trodde aldrig att jag skulle klara av det. Men det gjorde jag, säger Juma.

– Och det är den lyckligaste dagen i mitt liv, jag har aldrig varit så stolt över mig själv.

LÄS MER: Så skulle ditt liv som flykting bli om kriget kom till Sverige

LÄS MER: De tar studenten efter fem år i Sverige – utan sina familjer